Tenkaraträffen i Dammån

Årets andra tenkaraträff har genomförts. Den här gången hade vi placerat oss vid en fiskecamping uppe i Jämtland, närmare bestämt vid Camp Dammån. Strax innan evenemanget öppnade så fångades en av Dammåns storöringar precis framför oss. Roligt att se.

Packat inför resan

Vi hade ganska många ströbesökare från campingen medan andra reste långt bara för att träffa oss. Sådant är extra roligt att höra. Vi visade spön, pratade oss varma för Tenkara, diskuterade olika lintyper och linlängder med besökarna. De flesta hade hört talas om Tenkara men väldigt få hade sett det på riktigt. En del kände inte till det alls. Nu gör de det.

Uppackat inför träffen.

Dessutom hjälpte en lokal flugfiskeguide till hela dagen. Piero Letizia som driver företaget Advanced Fly Fishing School instruerade både oss och en mängd besökare i kastteknik. Och jag som trodde att jag var duktig. Nåväl, nu är jag bättre.

Piero med harr på lång lina

Sträckan framför campingen är välfiskad men både vi och några av våra besökare fångade fisk. För några var det den allra första fisken fångad med tenkara-utrustning.

Finfiske

Stort tack till Camp Dammån för all hjälp på plats, och till Sportringen i Krokom som dels skickade folk till oss (bara 7 mil bort!) och som hade rabatt på tenkara-utrustning för våra besökare. Sportringen i Krokom är en av väldigt få affärer där man kan handla tenkara-utrustning över disk här i Sverige.

Välj rätt spö

Här är mina funderingar på hur jag väljer vilket Tenkara-spö jag ska använda när:

7:3 eller 6:4?

För mig handlar det om riskhantering. Själv tycker jag att 6:4-spön är skönare att använda, men ett 7:3-spö är bättre på att hantera större fiskar.
Det är kanske lite romantik i det hela, men dras vi inte alla till det intima fisket med lätt utrustning. Och för mig är 6:4 lättare än 7:3, lite tunnare linor och tafsar, lite mindre vatten, mer närhet till fisken, lite mindre fiskar. För mig är valet ganska självklart; åker jag till någon av de mindre åarna i bergslagen så är det ett 6:4-spö som gäller. Ska jag till Dammån eller något inplanteringsvatten så blir det ett 7:3-spö.

7:3 eller 6:4?

Sen är det ju så att fiskemetoden spelar in lite grann också. Gillar man att fiska med sjunkbomber så är det lättare med ett styvare spö. Jag som oftast kör med torrflugor eller möjligtvis nymfer i de övre vattenlagren klarar mig bra med mjukare spön. Sen finns det ju förstås skillnader mellan olika spömodeller även inom t ex 6:4-modellerna... Det är en djungel.

Kort eller långt? 

Längden på spöt är ännu enklare. Det handlar ju bara om att få plats och tillräcklig räckvidd.
Stora vatten = längre spön.
Mindre vatten = kortare spön.
Är det öppet runt vattnet=längre spö
Mycket vegetation och/eller överhäng=kortare spö.

Lätt! 360 cm, 6:4-aktion.

I princip vill jag ha ett så långt spö som möjligt. Långt och lätt. Nu är det sällan några vansinniga skillnader på spölängderna, men jag måste erkänna att mitt 270 cm spö sällan blir använt. Det spö jag använder oftast är 360 cm, det räcker för de allra flesta fisketillfällena häromkring.

Jag har aldrig använt något s.k. zoom-spö med ställbar längd. Hellre att jag tar med mig två spön i olika längd, men det gäller bara okända vatten där jag är osäker på hur det ser ut och vad som finns i det.

Dyrt eller billigt?

Dyrt eller billigt är förstås inget jag funderar så mycket över när jag ska ut och fiska. Det beslutet tar jag redan när jag köper ett spö. Jag är kanske lite dum, men nånstans djupt rotad i mig finns devisen: "du får vad du betalar för". Har jag råd (vilket inte alltid är fallet) så försöker jag köpa s.k. premium-spön när det är dags för en nyinvestering. Jag har både dyra och billiga spön och när jag ska ut och fiska så väljer jag nästan alltid det dyrare spöt bara för att jag litar mer på det. 

Några alternativ

Jag tittar förstås inte bara på priset. Jag kikar ju på spö-kvalitén förstås, och som ren magi brukar dyra spön ge en ledtråd till kvalitén. Det är ju aldrig så att jag tittar på priserna på två spön och sen köper det dyraste, men som sagt, det ger mig en ledtråd till var jag ska börja leta.

Nytt vatten, och nytt spö

Jag har haft den stora äran att få provfiska ett vatten som inte har varit fiskat i på många år. Och vilket vatten sen, öringarna stod lika tätt som duggregnet. Nja, kanske inte. Men intressant var det. Och öring fanns det. Och det regnade bara tre korta skurar.

Flottningsrensat? Nej.

Den sträcka som jag provfiskade började nere vid en tjärn och uppför en forssträcka. Det är inte så jättemycket vatten i ån under försommaren så fisket fick inrikta sig antagna ståndplatser och vackra ställen. Det senare är en intressant taktik. Det ger kanske inte så mycket fisk, men njutningen med flugfisket ökar.
Jag använde stora buskiga flugor i det snabba vattnet, helt enkelt för att de skulle synas bättre. Både för mig och för fisken. De fiskar som jag krokade var relativt små, 10 till 20 cm, vilket var väntat. De släpptes omedelbart tillbaka och som alltid använder jag hullingfria krokar.
Spömässigt alternerade jag mellan TenkaraTry 360 från Tenkara Times och Hayase från Tenkara Centre UK. Jag har båda spöna riggade och det jag inte fiskar med sitter i ett pilkoger på ryggen. Det är ett bra sätt att jämföra spöna med varandra, att snabbt kunna skifta mellan dem. Båda spöna är trevliga fiskekamrater och båda känns väldigt bra i handen och båda gör det jobb de ska, både med att lägga ut flugan och hantera fisken. 

Paradiset?

Jag kan bara konstatera att jag har haft tur och är väldigt tacksam som har fått prova på ett så fint vatten.

Nytt spö

Jag har också gjort min största Tenkara-investering hittills. Jag har inhandlat ett Tenkara Pyrenees Expert 7:3. Här ges en liten fingervisning om vad spöet är kapabelt till. Nu är det sällan jag råkar ut för fisk som kräver ett så kraftfullt spö, men chansen finns. Dels sätts det ut regnbågar i klubbvattnet och dels så kan turerna i Jämtland bära frukt. Mer om det när jag har hunnit prova det. 

Tappad fisk

Årets första tappade fisk är ett faktum. Om sanningen ska fram så var det faktiskt fler än en som släppte.
För att göra en lång historia kort så har man nu släppt ut väldigt många öringar i skollinjal-klassen, ca 30 cm alltså. Och nu när det fanns så mycket fisk fick jag många påslag och även en och annan som släppte.
Jag och en kamrat åkte till klubbån och gick över en kortare forssträcka. Vi gick två gånger med torrfluga och fick tre fin-fina öringar. Och tappade två. Därefter bytte vi till guldskallar och gick samma sträcka igen. Och fick ett par till. Det är förvisso roligt att få fisk, men det känns sisådär när det är nyligen inplanterad fisk. Det blir liksom inte samma sak. De tar på nästan vad som helst. Men det lovar mer inför resten av året. Jag antar att ju längre de stannar i ån, och inte blir uppätna av större fiskar, desto smartare och svårare blir de att fånga.

Bävergnag.

Nu när sommaren börjar närma sig börjar också planerna för lite längre fiskeresor att ta form. Unnån i Orsa är en given favorit och nästan garanterad ett besök. Kolla gärna in Unnåns Flugfiskegille på Facebook, och varför inte skänka en slant till fiskevården som bedrivs där.
Dammån i Jämtland har också blivit ett årligt utflyktsmål.

Jag har också beställt ett nytt spö. Först ut är ett TryTenkara 360 6:4 rod från Tenkara Times. Jag har blivit rekommenderad det som ett riktigt bra lättare allroundspö. Jag har tidigare fiskat med storebror TryTenkara 390 och har bara bra att säga om det, nu hoppas jag att det nya spöt har samma positiva egenskaper. Jag kommer att lägga ut en recension när jag har hunnit prova det.
Jag har också lagt ut lite krokar för ett inte längre men mycket starkare spö som jag dels ska använda till regnbågarna i klubbån men framförallt i Dammån det har hänt att det har funnits lite större fisk. Det blir det dyraste spöt jag har köpt, och också det med bäst kvalité. Men mer om det längre fram.

Fiskekamrat väntar på öring.

Dagens tur regnade in

Vi har haft en ovanligt fin höst i Bergslagen i år. Förhoppningen var att hinna med en tur till klubbån idag då arbetsbördan äntligen har minskat lite. Nu är det ju öring-förbud, men i klubbån finns det inplanterad Regnbåge som man kan fresta med fluga. Tyvärr regnade det och då vädret också är kallt så blev jag kraftigt demotiverad.
I våras var jag riktigt nöjd av att vara bergslagsbo, vi hade en tidig vår och vattnen var fiskbara långt före de norra landsdelarna. Men nu när bilder börja droppa in från grannarna i norr på fina vatten och harrfångster så inser man hur lyckligt lottade de där uppe boende är, i alla fall på hösten.
Jag har inte riktigt kommit mig för att börja jaga annan fisk än de s k ädelfiskarna med Tenkara. Jag gjorde förvisso ett ganska lyckat försök med smågädda, och en hel del andra fiskar har fastnat på kroken, men det har bara varit bifångster.
Just nu när jag sitter inne i värmen vid mitt skrivbord så önskar jag att jag hade varit ute vid en fin ström och fiskat harr - men när jag var ute en vända i regnet tidigare så hade jag inte den lusten.
Jag får helt enkelt böja mig för vintern och inse att säsongen nu är över. Visst finns det väl en chans att det blir fint väder nån helg, men att den ska sammanfalla med ledighet är att hoppas på mycket.

Vinterns Tenkara-fiske skiljer sig en hel del från sommarens. Det blir mer sitta inne och drömma än att stå ute vid vattnet och koppla bort allt annat... bara jag och flugan och vattnet.

Vad ska vinter ägnas åt då? Det blir förstås en del flugbindning, fast kanske mer flugtittning. Jag tycker om att prova mina flugor direkt, och jag binder inget avancerat, så det kommer nog inte igång förrän a) en flugbindare kommer på besök och vi måste visa lite färdigheter, eller b) vårsäsongens första tur närmar sig.
Jag ska i alla fall spara ihop lite kosingar för att kunna köpa mig ett nytt Tenkara-spö. Säsongen har varit hård emot mig. Jag hann inte mer än att skänka bort ett "billigt" spö innan mitt TenkaraTimes-spö gick av, och vips försvann två spön ur samlingen som helt plötsligt börjar se väldigt tunn ut.
Jag har nu:
* Ett jättegammalt TKP Aventure 400 7:3-spö. Det är fortfarande jättebra och det jag använder när det finns risk för stor fisk
* Ett ganska nytt Hayase 12ft 6:4 som är det skönaste spö jag har ägt. Min favorit när det gäller känsla.
* Det första spö jag köpte, ett Wakata 3908 - jag använder det sällan själv, men det lånas ut ibland så det står inte oanvänt.
* Jag har också ett Wakata 2706, men det använder jag ännu mer sällan. Det beror dock inte på spöt utan att de ställen jag väljer att fiska på nuförtiden kräver längre spön. 270 centimeter är väldigt kort när man jämför med längre spön... :-)
* Jag köpte också i somras ett Suijou 6 ft, jag måste erkänna att efter att jag provade det har jag inte använt det. Jag tyckte att det var för stelt helt enkelt. Men den största anledningen till att jag inte använt det igen är samma som ovan, jag har helt enkelt inte frekventerat de små åar som jag köpte spöet för.
Vad är målet då? Jo, jag ska förstås ägna lite av vintern åt att välja ut ett nytt spö. Det spö som ligger bäst till är TKP Expert 365 7:3. Om jag inte blir överraskad nånstans så kommer jag att köpa det till våren.

Elfiske och Fujino-lina

Jag har hela sommaren fiskat mycket med Fujino Tenkara Tapered Line, den mjuka, orange varianten. Jag har kört med 4-meters-linan till både mitt 6:4 Hayase-spö (366 cm) och mitt numera gamla TKP Aventure 7:3 (400 cm). Jag har framförallt fiskat torrflugor och jag har fiskat i lungflytande vatten likaväl som i Dammåns forsar nedströms Bydalen. Jag har använt linan i soligt väder och i hällande regn, och jag har använt den i både med och motvind. Ganska hård motvind ibland, och faktiskt med oväntat gott resultat. Och när jag fiskade i motvind så hade jag det lite hårdare Aventure-spöt.

Linan är av nylon, och inte av Flourocarbon som är så populärt bland Tenkara-fiskare. Fördelen med den lättare nylon-linan vid torrflugefiske är förstås att den flyter mycket bättre än den tunga flourocarbon-linan. Den är också lättare att hålla över vattnet. Tack vare den starka orange färgen, vilken är mycket kraftigare än vad jag sett på flourocarbon-linor, är den mycket synlig i de flesta förhållanden. Motvindskasten då? Jo, det gick oväntat bra, men krävde betydligt mer kraft en vanligt. Knepet är att kasta lågt. De flesta linor går att pressa genom vinden, men det är när kraften ska rulla ut till flugan som vinden är som mest besvärande. Den lyfter gärna tillbaka flugan i sin egen riktning. Men om du kastar längs med vattnet istället för över huvudet blir det mycket kortare tid för vinden att få tag i flugan och det sträckte ut riktigt bra. Linan är mycket trevlig bekantskap som jag verkligen rekommenderar. Speciellt för torrflugefiske.
Linan hittar du numera i de flesta Tenkara-shoppar på nätet. Jag köpte min lina hos Tenkara Centre UK. Men som sagt, den finns också att få tag i hos: Esoteric Tackle och Tenkara Times och säkert på fler ställen.

Elfiske

På hemmaplan har vi elfiskat i klubbvattnet i Bergslagen. För mig var det en ny bekantskap. Det var väldigt intressant att se vilka andra fiskarter som våra öringar delar bostad med. Vi elfiskade, mätte upp lokalen med både längd och bredd. Vi mätte djupet på tre punkter på varje 5-meters-linje och vi mätte vattentemperatur och PH-värde. 

Getting ready!

Fånga stor fisk med Tenkara

Tenkara har inte riktigt slagit i Sverige än, åtminstone inte jämfört med vissa andra länder. Jag tror att ett problem är tillgången på relativt stor fisk. Man vill helt enkelt inte missa drömfisken bara för att man har för klen utrustning. Å andra sidan visar rapporter från olika delar av världen att man faktiskt kan ta stor fisk med Tenkara-utrustning.

Kika gärna på de här klippen på Youtube.

För att summera det hela, det är inte utrustningen, det är tekniken som är avgörande. Naturligtvis kommer man att tappa stora fiskar, likaväl som små fiskar. Och man behöver erfarenhet för att få till tekniken - på vägen dit så kommer man att misslyckas. Men när det väl sitter, när man lyckas få iland en välförtjänt stor fisk, ja, ni som fiskar vet själva hur gott det känns.

Hur gör man då? Vilka är hemligheterna? Jo, det gäller att veta var styrkan i riggen ligger. Tafsen ska vara den svagaste länken. Linan är ganska kort och vi har ingen rulle som fisken kan kämpa emot. Allt handlar om spöt. Jämfört med ett flugspö är ett Tenkaraspö väldigt mjukt och med en fast lina finns det bara spöt som kan parera och trötta ut fisken såpass att man kan få den i håven.
Istället för att vinkla upp spöt i ca 45 grader och låta fisken arbeta mot rullens broms så måste en Tenkarafiskare få spöt att stå nästan parallellt med linan. Men var försiktig så att inte böjen på spöt blir för liten - om spötoppen böjs in mot spökroppen och samtidigt utsätts för tryck från en stark fisk är risken väldigt stor att spöt knäcks. Å andra sidan, om du inte kan få upp spöt så riskerar du att tafsen rycks av.

Utnyttja spöt rätt!

Jag blev själv förvånad över hur lätt en kilos-regnbåge i en ström gav upp när jag hade höll spöt upprätt. Just då hade jag inget val, den högg nära mig och jag satt på huk i vattnet - men resultatet var väldigt bra. Många gånger har jag tappat långt mindre fiskar därför att jag fiskat långt från kroppen men spöt nästan parallellt med vattenytan för att nå längre. Och när fisken har tagit flugan så har jag bara haft linan att dra den med, har den fisken lite kraft så slår den sig lätt fri.
Det är många faktorer som ska spela in för att man ska få iland en större fisk, men hur man låter spöt arbeta är kanske den viktigaste. En annan viktig kunskap att behärska är att kunna styra en fisk - något man har möjlighet till med en toppknuten lina på ett långt spö. Men mer om det en annan gång.

Drömfisk?

Drömmar om våren

Mina planer på en dalatur med harrfiske gick om intet. Orsak? Beslutsångest, tror jag. Baserat på osäkerheten kring vattnens beskaffenhet efter det myckna regnandet. Men sådana sorger är redan glömda. Istället för en tur till Dalarna tog jag mig friheten att åka till klubb-vattnet och testa några intressanta fisketekniker jag blivit inspirerad till under året men inte har haft tid att testa av. Nu när man inte får fånga någon öring kan man ägna tid åt teknik istället.
Jag förberedde 3 olika spön för tre olika riggningar:
Wakata 390 6:4 med 5 meter Sunline #3-lina + 1 meter tafs.
Try 390 7:3 med två spider-nymfer
TKP 400 7:3 med nappindikator och en nymf
Dessutom provade jag några fiske-tekniker, som att t ex zig-zagga flugan över ett hett område så att jag kan fiska av det utan att kasta om. Nedan finns en videolänk där jag visar tekniken i praktiken. Jag fick låna en Hero2 action-kamera som jag filmade allt med. Zig-zag med fluga.

Lång Lina

Jag har sett det användas många gånger, men har inte provat det själv. Det var inga konstigheter egentligen. Jag kände att jag kanske skulle vilja ha haft en aningen tyngre lina bara, men det kan också ha varit den relativa ovanan att kasta med 6:4-spöet. Någon landning fick jag inte prova på och där kan jag tänka mig att det kan uppstå problem. Tekniken är ju att eftersom linan är längre än spöt så får man dra in den sista biten för hand, men om det då är en större fisk som bestämmer sig för att simma lite till så kommer det att finnas någon sekund mellan när man släpper linan med handen och innan man har kontakt med fisken via spöt igen. Men för mindre fisk är det inga problem.  

Nappindikator

Det här är en teknik som används ganska mycket när man fiskar med nymfer på vanliga flugspön, men det fungerar ganska bra med Tenkara också. Jag använde en kort stump "running line" som nappindikator. Väl infettad flyter den bra. Jag riggar spöt så här: ca 3 m Level Line - ca 15 cm tafs - ca 15-20 cm "running line" och sedan den vanliga tafsen med en fluga i andra änden. Syftet med tafsbiten mellan min lina och nappindikatorn är att göra övergången rörlig och smidig då både linan och nappindikatorn är lite stela. 

Det finns många andra ideér om hur en nappindikator ska se ut och vad man kan använda. Jag har sett allt från små flöten till polystyren-tofsar. Varför jag använder just en bit "running line" är den tyngd den ger och därmed möjlighet att fiska på tvären. Jag kan alltså stå vid åkanten och kasta rakt ut (i praktiken blir det ju lite uppströms) och fiska en längre sträcka i vattnets riktning därför att strömmen fångar upp min nappindikator och för den med sig. Jag behöver inte ha linan sträckt ända ut mot flugan och dra den till mig utan kan lita på indikatorn och bara ha linan sträckt emot den. 

Principskiss.

Flera flugor

Att flugfiskare har flera flugor på ibland är väl känt. Det är heller inte någon hemlighet att det kan låta sig göras med ett Tenkara-spö heller. Den begränsning som vi drabbas av är väl längden på våra linor och tafsar som styr hur många upphängare vi kan använda. Jag provade med två, den lite tyngre spider-nymfen längst fram och den lättare där bak.  Det gick hur smidigt som helst. 

Katt-öringen

Nyligen var det en bekant som sa till mig att ibland är öringen som en katt, man måste leka fram den, reta den till hugg. Och det är en väldigt passande beskrivning för beskriva hur många av de hugg jag har upplevt har kommit till. Fridrift av flugor i all ära, men just när jag fiskade i Dammån i somras upplevde jag att många gånger så stannade jag upp flugan framför en sten, drog den tillbaka mot mig lite grann och släppte tillbaka den mot stenen igen, så högg det. Det passar kanske inte alltid, och mot alla fiskar. Men när man har en väldigt stor å och ett relativt kort spö med begränsad linlängd så blir tiden en fluga kan drifta helt fritt väldigt kort. Och zigzaggandet med flugan visade sig vara väldigt effektivt. Fiskar du uppströms och inte får hugg på fridrivande flugor kan man prova att dra den precis lite snabbare än vattnets hastighet, eller på andra sätt skilja ut just din fluga och reta öringen till hugg.  Kika gärna lite på videolänken. Det är inte världens bästa skärpa, men spötoppen avslöjar rörelserna, och om du kikar fler än en gång så kommer du att kunna se när flugan draggar motströms och sedan kommer hugget, precis när jag släpper flugan igen. 

Snart vinter

Hösten är en nedgångens tid för mig och mitt Tenkara-fiske. Inte för att jag slutar fiska, men inspirationen att skriva på bloggen avtar. I mångt och mycket handlar det också om att detta inte är tänkt som en blogg för mitt fiskande, utan för att berätta om Tenkara.
Det som jag inte har skrivit om är först ytterligare en tripp till Bydalen där brorsan plockade två storöringar (inte med Tenkara) och jag själv konstaterade att storöringen fortfarande är mycket starkare än riggen på mitt Tenkaraspö. De två första hoppen var bara roliga, men när den beslöt sig för att simma bort från mig så tog den både fluga och tafs med sig. Däremot klarade tafsen en riktigt fin Harr på 40 centimeter utan problem.
Jag har också träffat legendaren Johan Klingberg för första gången. Det var riktigt inspirerande att få nya impulser och idéer från honom. Han kom till vår förening och hade en fiskedag med oss och visade och pratade om "flymfer". Det är med den lektionen i bakhuvudet jag nu gör mig redo för en tur upp till Dalarna på jakt efter Harr och kanske Bäckröding. Tyvärr är väl inte väderprognosen den bästa med mycket regn. både just nu och hela veckan framåt. Till nästa vecka lär det väl knappast ha sjunkit undan.

Bydalen (Dammån)

Jag har haft förmånen att få tillbringa en vecka i Dammån, uppe i Bydalen. Tills vidare utser jag det till Tenkarafiske-paradiset i Sverige. Åtminstone tills jag hittar ett ännu bättre ställe.
Det gick inte en dag utan ett flertal öringar. Absolut inga jättar, Dammån är ju annars känd för att ha en väldigt storvuxen vandrande öring, men de jag fångade med Tenkara-spöt höll sig från 30 cm och nedåt. Men trots deras ringa storlek så är det öring som kämpar på kroken.
 En av dagarna åkte ned vi ned till fisketrappen där de räknar och väger uppvandrande öring. Där fick vi se hur riktiga öringar ska se ut. Jag kan förstå att att grannarna som fiskade riktat efter storöring hade tafsar som var grövre än både min lina och spötopp.

Det enda som saknades var harren. Jag lyckades förvisso fånga en harr den andra dagen, men den var som sagt väldigt liten. Allra sista dagen, faktiskt när vi lämnade tillbaka nyckeln till den hyrda bostaden, berättades det om ett ställe som var benämnt Harrhålan. Där, sade de, kunde jag förvänta mig lite bättre harrfiske. Så nu vet ni också det; Längst upp, och längst ned, i Dammån finns det gott om harr. Nere i Kvissle-strömmarna och upp emot Höglekardalen.

Jag använde mina båda 7:3-spön om vartannat. Både Try-spöet och Aventure-spöt hanterade trycket i strömmen, kasten i både med och motvind, och naturligtvis kampen mot öringarna mycket väl. Lin-mässigt handlade det egentligen bara om att hitta en lina som syntes väl beroende på dagsljus, nederbörd och den varierande bakgrunden. Jag bytte ganska friskt. Inte lika ofta som fluga förstås, men oftare än jag brukar göra. 

Flugor; jag har inte använt speciellt många olika sorters flugor på resan. Den enda jag är missnöjd med är den svart-röda som rekommenderades mest. Å andra sidan så ska den färgkombinationen vara bra för storöringen, och det var inte riktigt den som jag fiskade efter - även om förhoppningen om ett lite rejälare hugg hela tiden fanns där. 

Där det var djupt och strömt, eller i forsarna, så använde jag tunga flugor för att se vilka fiskar som fanns lite längre ned. Där det var lite grundare använde jag tenkara-flugor som gärna fick "stripa" lite i ytan. Många öringar högg när jag drog hem flugan i ytan.

Roligast var som vanligt torrflugorna i lite lugnare vatten, helst i anslutning till ett djup, eller en ström. Det kunde komma rejäla attacker mot flugorna.

Naturligtvis kör jag hullingfritt så att det ska vara lätt att släppa tillbaka fiskarna. Och min begränsade erfarenhet säger mig att användandet av krokar som är tillverkade utan hulling är mycket bättre än att klämma ihop hullingen. Det blir aldrig riktigt lika bra. Dessutom brukar krokar som är tillverkade utan hulling vara smalare och ha längre och smalare spets.

Bydalen, dag 6

Idag var det dags för den sista fiskedagen. Jag fiskade nedströms Bydalen, vid avfarten mot Gräfteåvallen. Där har jag tidigare sett fiskare stå och dänga med streamers i jakt på storöringen. Jag provade först med en guldskalle-fluga men det ville sig inte riktigt. Antagligen har öringarna här lärt sig att undvika plumsande flugor som simmar motströms.    När jag bytte till en torrfluga så blev det däremot fart på dem. Inga stora öringar, som vanligt, men ett mycket roligt fiske blev det.
Dagen avslutades med ett besök vid fisktrappan och sen vidare till Camp Dammån. Där fick jag några bra fisketips av guiderna, och en liten öring när jag försökte intressera dottern för tenkara.
Imorgon blir det en lång hemresa.

Bydalen, dag 4 och 5

Igår hann jag bara med en enda fisketur pga sociala aktiviteter, och den turen blev ganska sent på kvällen. Nu är kvällarna här ljusa. Det är inte midnattssol, men inte långt ifrån. Men det var definitivt kväll, det märktes. Det var svårare att hitta fisken och den verkade lite ointresserad. Jag körde med en guldskalle-fluga mest hela tiden och jag fick några strö-öringar.
Idag blev det också bara en tur, men en lång tur med matsäck och allt. Jag provade också alla vädertyper. Det började kallt, blåste rejält och regnade. Det slutade dock med solsken och värme, och bäst av allt, skjuts hem.
De första timmarna använda jag guldskalle-flugor, dels inriktade jag mig på ganska kraftiga forsar, och dels var det det enda som gick att kasta när det blåste som värst.
Den sista timman, när vädret blev bättre, fiskade jag torr-flugor i bakvatten längs strandkanten. Det var kanske inte den tur som gett flest fiskar per timme, men fiskarna högg på mina flugor med jämna mellanrum. Den näst sista öringen är nog den som kommer att stanna kvar i minnet längst; vattnet var både djupt och klart och jag såg hur den kom spikrakt upp från botten och attackerade flugan.
Imorgon blir det sista fiskedagen och jag kommer att längta tillbaka hit. Överallt där det ser ut att finnas en öring finns det i princip också en. Det är upp till dig att lura den till hugg. Inte som hemmavid alltså. Där får man vara glad om man får kontakt med en öring under en tur.

Bydalen, dag 3

Dagens första besök i ån skedde under brännande sol. Eftersom det vakade så fint kände jag mig bara tvungen att köra lite med en klinkhammer. Tre små öringar blev resultat. Därefter gick jag ner till forsarna och provade en tenkarafluga modell zoidy. En sådan är en fluga bunden med silkestråd och några strån från en papegojfjäder. Bunden utan ett bindstäd, skulle jag ha sagt. Det var lite trögt i början men när jag summerade fiskepasset så fick jag ihop en skaplig samling öringar på zoidyn. De största precis då stora att jag kan hålla dem med ena handen utan att klämma åt medan jag lirkade loss kroken. Jag fick också reda på att mina vadare är otäta där bak, i rumphöjd.
Det andra passet har jag precis klarat av. Jag hade fått en guldskalle-fluga av en annan fiskare. Den var försedd med gummiben och skulle vara riktigt bra för harr, sa han. Det misslyckades jag dock med. Jag fångade bara öringar med den.

Bydalen, dag 2

Idag var det överraskande nog fint väder över Bydalen. Den första turen ner till Dammån (ca 50 meter) gav några fina småöringar.
Det har sagts mig att öringarna i Dammån gillar svarta flugor med röd svans, det kan jag härmed dementera. I alla fall inte småöringarna, och inte i fullt dagsljus. Jag testade nämligen att på en avfiskad tom liten hölja byta till en ljus tenkarafluga och blev glatt påhälsad av tre små öringar som bodde där. Eftersom jag inte använder hullingar så var det enkelt att släppa dem fria igen.
En granne kom över med en riktig öring för att visa hur de kan se ut här. Nu var den i file-form så den får bli dagens middag.
Solen sken alldeles förskräckligt på eftermiddagen. Och naturligtvis glömde jag både solglasögonen och myggmedlet. Knott var det däremot gott om. Det gick hyfsat att hantera så länge jag inte skulle kroka loss någon fisk. Då hade jag ena handen fri att vifta med.
Tyvärr, kanske man inte ska säga, men jag fick en hel del öringar. Och nu har de börjat bli lite större. De har en bit kvar till kilot, men några av dem gav ganska bra med motstånd. Jag fick också ett s k "pekfinger", resans absolut minsta öring. Jag fick också sommarens första harr. Även den en liten stackare.

Bydalen, dag 1

Nu har jag hunnit med första passet på drygt en timme uppe i Bydalen. 4 små goa öringar har jag fått. Den första tog på en klinkhammer, sen när det började regna lite lätt så bytte jag till flugor som gick under vattenytan. Det är lite kallt både i luften och i vattnet men jag är här, familjen är här, och allt är så bra det kan bli. Nu är det snart dags för nästa tur ner till vattnet.

Andra passet nere vid Dammån gav en hel bunt med små öringar. Alla tog på en tenkarafluga bunden av min kusin, tack för den.

Är jag en 7:3:are nu?

I början av min tenkara-karriär så använde jag enbart 6:4-spön. Jag hade de billiga men mycket bra Wakata-spöna jag beställde från All Fishing Buy. Det var de som jag lärde mig att fiska toppknutet flugfiske med, de som jag använde för att fånga mina första öringar på fluga. Det var också de spöna jag hade med första året uppe vid Dammån. Nu slapp jag själv fånga någon stor-öring. Men fiskekamraten fick en - på flugfiske med rulle. Fast jag bara stod bredvid så kände jag kraften i fisken. Och jag kände mig faktiskt lite rädd för att kroka en bamsing på mitt tunna men långa spö. Hur skulle jag kunna hantera den? De öringar jag fick var alla långt under kilot, men de böjde spöt så mycket som det tålde.
Väl hemma igen vid skrivbordet började planerna att ritas upp. Jag behövde helt enkelt att spö som kunde sätta emot lite grann. Jag hade sett en generell uppräkning där det fastslogs att 5:5, 6:4, 7:3 och 8:2-spöna skulle kunna hantera 1, 2, 3 respektive 4 kg. Trots mina fördomar om att gamla rullflugfiskare gärna använde hårdare spön och tjockare linor för kast-teknikens skull medan riktiga tenkara-fiskare använde mjukare spön och tunnare linor (betänk att när jag började med toppknutet flugfiske var det närmast bäcköring jag hade i tankarna) beställde jag ett 7:3-spö. Det bästa jag kunde hitta i Europa, efter många och långa diskussioner om kvalité och spöstyrka med bl a Chris på Tenkarabum, var det franska företaget Tenkara Pyrenees 4 meter långa Aventure-spö. Till det här året införskaffade jag även ett 7:3 spö från Tenkara Times.

Stefan, med ett 7:3-spö.

En sak jag har lärt mig är att man kastar mycket mjukare med toppknutet än med rulle. Spöt är vansinnigt lätt och då linan är så kort så är det inte mycket vikt som ska läggas ut. Några enkla handledsrörelser, och så iväg bara. När man kastar rullfluga så arbetar man mer med hela underarmen, och många rullflugfiskare som provar på tenkara misslyckas med första kastet därför att man använder rullflugfiske-kasttekniken. Men ju styvare tenkara-spö man använder, desto tyngre är linan och därmed kan man använda mer av rullflugfiske-kasttekniken för att få ut flugan. Fortfarande räcker det med en handledsrörelse, men misslyckandet blir inte lika stort som med en mjukare spö.

En väldigt kort film, men den lilla handledsrörelsen flyttar flugan ca 8 meter uppströms. En stark ström, och tung fluga hjälper förstås till.

 Jo, själva poängen med inlägget var förstås att jag inte märkte någon skillnad när jag började använda 7:3-spön. Det var en s k sömlös övergång. Men nu häromdagen, när jag återvände till ån med småöring. Tillbaka till rötterna, tillbaka till mitt långa 6:4-spö. Och oj, så överraskad jag blev när jag började kasta med det. Det var lite grann som att hålla i en gummislang. Det tog några kast innan jag var ett med spöt igen. Men väl där, vilken underbar känsla det är att kasta torrflugor med ett mjukt spö och tunn lina igen.

Ibland måste man bara tälja lite istället.

Vattnet sjunker

Jag hann ut en sväng igår kväll. Det blir sista turen den här veckan. På senare tid har jag fiskat mycket med mina 7:3-spön då de platser jag frekventerat håller lite större fiskar. Nu provade jag ett vatten där jag tidigare bara fått mindre fiskar så jag tog med mig Wakata-spöet (6:4). Inget ont om det - det fungerade utmärkt i Dammån även om jag inte fick någon best-öring där. Jag passade också på att prova en av de nya linorna från Tenkara Times, nämligen den lysgula Yamatoyo-linan. Det var en bra kombination. Linan syntes bra, men allra bäst i skuggiga områden. När jag hamnade i motljus, eller med ljuset bakifrån och mycket blänk och stänk från vattnet syntes den inte lika bra.

Jag kunde i alla fall konstatera att vattnet fortsätter att sjunka undan, och att mängden timmer i vattnet har ökat rejält i årets vårflod. Något som bådar gott för fisken, men förstås är lite sämre för fiskaren, på kort sikt.

Det var en skön tur, men fisklös.

Tenkara heavy

Förra året fiskade jag med ett 13 fots Tenkara-spö i Dammån. För mig var det en ganska lyckad tur och jag planerar redan för att åka tillbaka dit i sommar. Men, det var en sak som störde mig, och det var rädslan att få en stor fisk. Mitt "problem" var ju att mitt spö inte är gjort för några större fiskar och jag fick en öring som låg långt under gränsvärdet men som jag ändå fick kämpa rejält med.
Detta har föranlett att jag har börjat titta efter rejälare doningar. Bland annat har jag kastat längtansfulla blickar mot det här spöet: KASUGO-4509. Jag har också noterat att allfishingbuy har fått in både längre och dyrare spön som jag ska kika mer på.
Jag har också haft förmånen att få diskutera långa spön och s k zoom-spön med Chris Stewart från Tenkarabum och tänkte delge er några av hans goda synpunkter. Vi pratade mest om spöserien Daiwa Kiyose MF som kan beställas från hans site.
MF-serien finns i längderna 4,3, 5,3 och 6,3 meter (utzoomade) där endast 43MF rekommenderas som ett enhandsspö. De längre varianterna är lite för tunga och långa för effektivt enhandsfiske. Det jag var mest orolig för med zoom-spön är balansen och hur väl låst sektionen är i ozoomat läge. Jag har inte haft förmånen att själv testa med ett zoom-men Chris bekräftar att det inte är några problem med zoomningen men också att balansen är bättre i ozoomat läge.

I videon Urban Carp fishing with Tenkara Guides så används 53MF-spöt till att fånga en karp i 4-kilos klassen. Vi pratar alltså om spön som kan hantera normalstora gäddor, för att inte tala om öringarna i Dammån. Spöna kostar 175$ respektive 185$ i nuvarande stund. Och eftersom det handlar om import här så blir det förstås några kronor till.

Pratar vi stor lax däremot, då duger inte ovan nämnda spön. Då rekommenderar Chris ett annat spö; ett 8,3-meters spö som väger ca 400g och kostar i runda slängar 750$. Det är bara att kontakta Chris.

När ni berättar att ni fiskar "Tenkara" för någon, hur förmedlar ni det? Jag kommer på mig själv att allt oftare att säga topp-knutet flugfiske istället för "Tenkara", dels är det ett väldigt beskrivande uttryck och samtidigt så ligger inte ordet "Tenkara" så väl i munnen. Det ger ett lite snobbigt intryckt på en som aldrig har hört uttrycket eftersom det alltid kräver en förklaring - så då måste jag i alla fall säga toppknutet flugfiske. ;-)

Är det förresten någon som har provat att fiska efter gädda med ett Tenkara-spö? Jag har fiskat efter abborre i gädd-rika vatten men inte fångat någon än.

Uppdaterat

Det var ett tag sedan nu jag skrev i bloggen. Kort sagt kan man säga att regnet och ett nytt jobb satte punkt för det. O så var det förstås svårt att matcha resan till Dammån i Jämtland. Resorna till Ädelfiske-sjöarna gav ingenting Tenkara-mässigt sett.
Nu när vintern har kommit och man kan börja drömma igen så har intresset fått en ny kick. Planen nu är att skaffa en 15 fots tenkara-spö för nästa års resa till Dammån. Jag har hittat ett spö på Allfishingbuy som jag ska fundera på. Jag har ju gott om tid att tänka på det.
Jag har i alla fall uppdaterat länklistan lite grann. Det har poppat upp en hel del Europeiska sidor på sistone, och det är kul.

Dammån

Jag har varit och fiskat i Dammån i Jämtland. Dammån är känd för sina stora öringar, och jag åkte dit med ett 13 fots 6:4-spö med en beräknad maxvikt på två kilo. För säkerhets skull använde jag en tafs med en brottstyrka på 1.7 kilo.
Egentligen är Dammån alldeles för stor för att använda ett Tenkaraspö, i alla fall vid den plats vi besökte. Jag kunde bara fiska av hitsidan av strömmen. De andra i sällskapet kunde med sina flugspön lätt lägga flugan på andra sidan strömmen och låta den drifta ned. Å andra sidan kunde jag fiska av närområdet mycket bättre än de andra och på de två kvällar/nätter vi var ute så plockade jag upp flest fiskar. Men, det berodde också på att jag använde mindre flugor än "konkurrenterna" då de stora öringarna kräver större flugor. Och det var något jag var lite rädd för att få med tanke på spöets viktbegränsning.
Harrarna var däremot inget jag var rädd för. Så med en liten guldskalle-fluga i den skumma juli-natten harvade jag mig igenom vattenlagren och plockade upp ca 10 harrar och två små öringar ur ån. Den största av de två öringarna vägde närmare halvkilot och gav spöet en riktig match på ca två minuter innan den kunde landas och återutsättas.
En i sällskapet plockade upp en riktigt stor öring på närmare två kilo - det var riktigt spännande att bara stå bredvid och känna vilken kraft den besatt. Och fast jag var lite glad över att den inte tagit på min fluga så visst var fisket efter "småfisk" lite tråkigare resten av den natten.