Zoidy fixar biffen

Häromdagen gick jag upp väldigt tidigt en morgon för att se hur Öringen mådde i ån hemma. Mitt tänkta fiskesällskap tog sovmorgon så det blev en ensam men väldigt skön tur. Jag ägnade säkert en timma åt att fiska mig uppströms ett forsparti på ca 100 meter. Jag fiskade med en torrfluga. Det var svalt och skönt ute. Men fiskarna ville inte vara med. När jag kommit upp till vändpunkten band jag på en s k Zoidy-fluga för att nymfa mig tillbaka nedströms. Jag hann knappt börja innan en stor Öring tyckte att Zoidy-flugan var myckte bättre än torrflugan och tog sig en mumsbit. Efter ett litet tag och några meter nedströms lyckades jag få in öringen till stenkanten och få loss den från kroken så att den kunde återvända ner i djupet igen. Fiskar man utan hullingar så är det lätt att lossa fisken utan att skada den mer än nödvändigt.

The Zoidy fly

Zoidy-flugan uppstod en dag när jag funderade på hur jag skulle kunna återvinna fjädrar från familjens dvärgpapegoja. Den är numera en koppar-tyngd nymf bunden med silke på en hulling- och ögonlös krok från Owner. Och, naturligtvis, hackel från en lagom stor Zoidy-fjäder.

Materialet, förutom tafsringarna.

Eftersom kroken är ögonlös börjar jag med att klippa och forma en ögla av det grova silkesmaterialet. Den förser jag med en tafsring för att våga gå nära med saxen när jag tar av flugan från linan efter att ha fiskat med den.
Förut har jag gjort den här flugan utan bindtråd och använt det vita silket till att också fästa med, men inte nu. Den här gången smetade jag lite lack på krokskaftet, fäste bindtråden med några varv, och lade dit öglan och fäste den med bindtråden och lacken.
Därefter lindade jag några varv koppartråd och täckte över det med den vita silkestråden. Slutligen fäste jag hackel-fjädern, lindade runt den ett varv och snyggade till det hela med den vita tråden igen.

Det färdiga resultatet

Svårigheten med att knyta på ögonlösa krokar är framförallt två saker. Det ena är att det är svårt att veta var krokskaftet slutar efter att du har satt på ögon-loopen, och det andra är att du, när du avslutar flugan, måste göra det bakåt eftersom du inte kan lägga något tryck mot ögat (som ju inte finns). Jag använder inte heller någon "whip finisher" utan avslutar flugan för hand, det är kanske enklare med ett verktyg

En nöjd Zoidy har fixat biffen.

Ännu en öring

Det här året verkar vara lite utöver det normala. Älven med de skygga öringarna har släppt ifrån sig ännu ett exemplar. Vårfloden har passerat men vattnet har ännu inte sjunkit till sommarnivåer och är fortfarande tillräckligt kallt för att öringarna ska trivas i strömmen.
Jag lyckades inte ta ett kort på öringen, ni får helt enkelt lita på mig. Den gick tillbaka till vattnet innan jag hann återutsätta den.

Jag har i helgen tittat på en å i Malinsbo-Kloten, Lumsån. Den arrenderas av en förening, Sportfiske för morgondagen, med en intressant syn på hur fiske bör bedrivas. Ledordet hos dem är återutsättning. Lumsån är tyvärr inte öppen för Tenkara-fiske men vem vet, den kanske kan öppnas.

Snok och Öring

Äntligen! Årets första öring. Tyvärr fick jag inte upp den på land, men jag fick den tillräckligt nära för att se den i all dess prakt. Någon meter från mina fötter insåg den plötsligt att det var enklare att sig loss själv än att vänta på att jag skulle släppa iväg den. Synd, men ändå ganska bra, ja förmodligen bättre, för öringen. Det som var riktigt roligt var att det äntligen var lite storlek på öringen. Runt 25 centimeter är gissningen, dvs dubbelt så stor som de tidigare öringar jag fått i "älven". Det bådar gott inför kommande besök.
Annars är älven mitt i vårfloden med höga flöden och skummande vatten. Jag trivs egentligen bättre när den blir till en stilla sommarbäck. Nu är poolerna bara vågande genomfartsleder för vattnet, i sommar så förväntar jag mig lite mer stillarinnande vatten. Fördelen med vårfloden är jag får mer öring - antagligen är det min bristande förmåga att smyga som gör sig mindre gällande när vattnet dånar fram.

"Den brusande älv"

Välkomst-kommittén bestod av två snokar som.. värmde sig på en liten gräsklädd sluttning. De lät mig vara och efter att ha tagit en modig närbild lät jag dem vara.

Här kände jag mig riktigt modig, även om det bara var en snok (två om man tittar noga).

Högt vatten.

Smygardagen med mink

Med solsken och en termometer som pekar på ca 5 plusgrader är det en perfekt dag att komma ut lite grann och smaka på våren. Eftersom SMHI har lovat mer snö och kallare väder så blev det en förmiddagstur till grannälven.
Det började egentligen redan igår när jag läste igenom några nya elfiske-rapporter som dumpit in. De visade med stor tydlighet att jag har slarvat; Det finns fler fiskar än de jag har fångat och släppt tillbaka vid ett av favorit-ställena.
Jag knöt några nya flugor på Knapek-krokar, stl 12. Modellen blev Sakasa Kebari med koppar i "magen" för att de skulle sjunka lite snabbare.

Nya flugor. Den blå var bara en bonus för att det var skoj.

En fundering kring kroken; för andra gången drog jag loss ett botten-napp med en Knapek-krok med min 0,14-tippet. Förra gången var jag osäker, men nu var jag säker - kroken rätar ut sig lite grann. Dessutom var spetsen förstörd på dagens fluga. Nu blir väl belastningen lite annorlunda med fisk på kroken istället för att fastna med spetsen nånstans men man kan ju börja fundera lite.

"Älven" i  vinterskrud

Jag använde mitt korta Wakata-spö, endast 9 fot, och istället för att gå hela sträckan som jag brukar hinna med när jag besöker lokalen engagerade jag mig lite djupare på en ca 50 meter lång sträcka. Jag försökte fiska lite mer noggrannt istället för att jaga över hela sträckan.
Jag måste erkänna att jag längtar fruktansvärt efter att all överhängande is och snö ska försvinna så att man når till vattnet lite enklare.
Dagens höjdpunkt, om man får säga så om en konkurrent, var att jag såg en liten mink smita i vattnet strax intill där jag var. Tänk om man kunde programmera dem till att bara ta gäddor och abborar men låta öringarna vara.

Förläng linan

Det finns tillfällen när en rulle till linan inte hade varit helt fel. Du vet, när du går längs strömmen och du kommer fram till en pool där vattnet breder ut sig. På den här bloggen (Teton Tenkara) hittade jag en sinnrik lösning för att förlänga linan. Och precis som han skriver, förmodligen är inte idén helt ny, men jag tycker att den är så bra så det är värt att pusha lite för den.

Jag hittade också en video med en stor fisk i. Om man bortser från ljuden som människorna i filmen ger ifrån sig kan jag nästan se mig själv där, fångandes det stora öringen. Fast det är klart, jag skulle nog inte ha sprungit ut i vattnet så djupt heller.

Välj rätt spö

Jag har under senare tid funderat en hel del på hur olika Tenkara-spön egentligen är. Jag tänker inte på att de  kan vara av olika längd och styvhet, utan mer på att spön som till synes är likadana ändå kan skilja sig åt i uppförande.
Jag har själv bara två olika märken på mina spön så mina egna erfarenheter är inte så stora. Men, en av anledningarna till att jag har börjat fundera är att mina spön, som alla är 6:4-spön, uppför sig och känns väldigt olika. Det som jag märkte först var att mitt Esoteric-spö känns mer framtungt än Wakata-spöt. Jag läste också i en annan blogg om framtunga spön (http://tetontenkara.blogspot.se/2012/02/kasugo-4209-review-part-1.html) och tänkte att det kanske finns ett bra sätt att på förhand beräkna hur ett spö kommer att kännas.
Jag har också läst en hel del granskningar av diverse spön så jag vet också att andra saker kan skilja sig åt. Bland annat så vill man inte ha svängningar i toppen av spöt efter ett avslutat kast. Sen kan man ju alltid undra över spöets brottstyrka och böjprofil, och inte minst hur ofta, eller hur lätt, de olika sektionerna fastnar och vägrar låta sig fällas ihop.

Vi börjar från början

Visst hade jag noterat att mitt ena spö kändes framtungt i jämförelse med det andra, men det är inget jag har känt eller tänkt på när jag har varit ute och fiskat så det kan inte ha så stor betydelse. Men idén till att skriva om vilket spö man ska välja kom ifrån att jag hörde nånstans ifrån att det var skillnad på Japanska och Kineska spön, alltså var de var tillverkade. Teorin var att spön tillverkade i Japan var lite mer slimmade, hade bättre balans och därmed också var bättre som spön. En kort mail-konversation med Chris på TenkaraBum avlivade den myten ganska omgående. Han kunde nämligen berätta att de japanska spötillverkarna Daiwa och Shimano låter tillverka sina spön i Kina respektive Indonesien. Istället handlade det om att vissa spön har högre kvalite än andra.
Jag tänkte att man kanske kunde mäta sig till bra spön, åtminstone för att undvika framtunga spön. Men spännande nog hade mitt Esoteric-spö kortare avstånd till balanspunkten från butt-änden än Wakata-spöt. De tre topp-sektionerna vägde dessutom nästan på grammet lika mycket.

Den slutgiltiga lösningen

När frågorna hopar sig och inga svar finns i sikte, då är det skönt att veta vem man kan vända sig till. Alltså, återigen att mail till Chris på TenkaraBum, och återigen ett glasklart svar (se bloggen på TenkaraBum, den 23 Mars).
Chris skriver att om man inte vill chansa så ska man köpa sig ett spö från någon av de kända toppnamnen (dvs Daiwa och Shimano, men även Nissin). Då kan man vara säker på att man får bra kvalite. Å andra sidan får man betala för kvaliten också. De japanska spön som jag har hittat kostar runt 2000 kr, köper man från USA, eller direkt från tillverkaren, så får man förstås också lägga till tullavgiften.
TenkaraBum säljer naturligtvis de spön som han rekommenderar, men om du vill ha ett Nissin-spö så kan du också hitta det hos Tenkara Pyrenee.

Smaken är ju som baken, och vilken spötyp du föredrar kan ju inte jag berätta. Fiskar man inte Tenkara väldigt ofta finns det ju heller ingen anledning att betala alltför dyrt. Så länge spöt håller vad det lovar så är man ju förstås nöjd. Några goda råd kan jag i alla fall dela med mig av.
- Du får inte ett topp-spö för lite pengar, men bara för att ett spö är dyrt betyder det inte automatiskt att det är högsta kvalite.
- Kika lite på kolfiberdelens grövsta diameter. Är kvaliteten hög är vanligtvis diametern låg.
- Ju högre kolfiberhalt desto bättre spö (förhoppningsvis, om du inte letar efter ett bambu-spö förstås).

Sedan skrev Chris något väldigt intressant:
- till 5:5-spön använder man en lätt "level"-lina.
- till 6:4-spön använder man en medium "level"-lina.
- till 7:3-spön använder man en flätad lina.

Det är förstås bara en enkel guide. Jag använder gärna en tunn flätad lina när jag fiskar torrfluga på mitt 6:4-spö medan jag föredrar en level lina till nymfer och Tenkara-flugor. Sedan beror det ju lite grann på vädret också. Ju mer det blåset desto tyngre lina behövs.

Äntligen, en svensk Tenkara-försäljare

I dagarna har en ny webb-shop med ett Tenkara-utbud premiär. Se Tenkara Sweden.
Som ägaren Peter skriver:

"Hej!

Nu är butiken i gång med Tenkara-utrustning.
För närvarande bara lite basic med 2 sorters spön, 1 sorts lina, några tillbehör och lite flugor men fler grejer är på ingående."

De spön som säljs kommer från samma fabrik som levererar spön till TenkaraUSA. Jag har själv inte haft nöjet att prova något spö från Tenkara Sweden så jag kan inte ge någon recension av det.

Det ska bli roligt att se hur det utvecklar sig. Lycka till, Peter.