Nytt vatten, och nytt spö

Jag har haft den stora äran att få provfiska ett vatten som inte har varit fiskat i på många år. Och vilket vatten sen, öringarna stod lika tätt som duggregnet. Nja, kanske inte. Men intressant var det. Och öring fanns det. Och det regnade bara tre korta skurar.

Flottningsrensat? Nej.

Den sträcka som jag provfiskade började nere vid en tjärn och uppför en forssträcka. Det är inte så jättemycket vatten i ån under försommaren så fisket fick inrikta sig antagna ståndplatser och vackra ställen. Det senare är en intressant taktik. Det ger kanske inte så mycket fisk, men njutningen med flugfisket ökar.
Jag använde stora buskiga flugor i det snabba vattnet, helt enkelt för att de skulle synas bättre. Både för mig och för fisken. De fiskar som jag krokade var relativt små, 10 till 20 cm, vilket var väntat. De släpptes omedelbart tillbaka och som alltid använder jag hullingfria krokar.
Spömässigt alternerade jag mellan TenkaraTry 360 från Tenkara Times och Hayase från Tenkara Centre UK. Jag har båda spöna riggade och det jag inte fiskar med sitter i ett pilkoger på ryggen. Det är ett bra sätt att jämföra spöna med varandra, att snabbt kunna skifta mellan dem. Båda spöna är trevliga fiskekamrater och båda känns väldigt bra i handen och båda gör det jobb de ska, både med att lägga ut flugan och hantera fisken. 

Paradiset?

Jag kan bara konstatera att jag har haft tur och är väldigt tacksam som har fått prova på ett så fint vatten.

Nytt spö

Jag har också gjort min största Tenkara-investering hittills. Jag har inhandlat ett Tenkara Pyrenees Expert 7:3. Här ges en liten fingervisning om vad spöet är kapabelt till. Nu är det sällan jag råkar ut för fisk som kräver ett så kraftfullt spö, men chansen finns. Dels sätts det ut regnbågar i klubbvattnet och dels så kan turerna i Jämtland bära frukt. Mer om det när jag har hunnit prova det. 

Hayase 12ft 6:4 - en utvärdering

Jag har haft förmånen att få låna ett Hayase-spö så jag passar på att utvärdera det lite grann. Hayase är ett spö från Tenkara Centre UK. Det är ett 366 cm långt spö med 6:4-aktion. De tekniska specifikationerna hittar du här. Det är också Tenkara Centre UK's dyraste spö. vilket normalt sett också betyder att det är deras "premium rod" - deras flaggskepp med högsta kvalité.

Utrustning och vatten - nu är det bara att köra igång. 

Mitt första intryck var att spöet var väldigt lätt, märkbart lättare än mina två 6:4-spön även om vi naturligtvis pratar gram här. Men det handlar också mycket om hur balansen i spöet är. Är spöet bra balanserat känns det lättare även om antalet gram kan vara något högre.
När jag fällde ut och kollapsade spöet kändes det lite sprött på ett bra sätt, och kantigt. Inte kantigt som i något negativt, utan ungefär som att sektionerna inte var fasade i kanterna på samma sätt som de spön jag brukar använda. Det är inget fel i det, det kändes annorlunda bara.
När jag provar nya spön försöker jag, om jag har möjlighet till det, att göra blindkast utan lina. Jag vill veta var spöets aktion sitter: är det bara toppen som böjer sig (top action), eller är toppen stel och spöet lite mjukare strax under topp-sektionen (flexi action)? Jag vill också känna hur snabbt spöt slutar oscillera, hur snabbt det stannar av efter en kaströrelse. Hayase klarade det provet galant. Hayase har en klar topp-aktion och svajar inte speciellt mycket. Topp-aktionen gör det väldigt enkelt att kasta lätta linor eftersom spöet laddas väldigt lätt.
När jag provade spöet så provade jag några olika metoder. Jag började med tunga nymfer och en taperad nylonlina. Det gick naturligtvis, men jag ogillar när flugan blir tung och rycker i spöt när jag kastar lite för långt. Men när jag använde en lätt Level line (#2,5) och kastade med torrfluga blev det riktigt roligt. Topp-aktionen och spöets förträfflighet gjorde att det gick enkelt att kasta. Det var ett otroligt skönt spö. Kasten blev precisa med bara små kaströrelser. Och bara att få fiska med torra flugor gör mig på bättre humör.
Hur beter sig spöet med fisk på? Jo, jag provade med en hyfsat stor öring på nästan 30 centimeter (ögonmått, eftersom jag återutsätter fisken så fort som möjligt.) Vad ska jag säga? Det var en fröjd att hantera fisken med Hayase-spöt. Toppaktionen gör att man får ett långt avstånd från handen till den punkt där spöet böjer sig och det är enkelt att kontrollera fisken. Med Hayase-spöt var det inga problem att ta hem och släppa loss fisken trots att den inte var jätteliten.

Den enda nackdelen jag kunde komma på med Hayase-spöt var att det är så tunt och fint att mittenringen till EZ-keeper-uppsättningen inte satt fast ordentligt.

Notera att ringen inte sitter tajt.

Min summering blir att Hayase-spöet är mitt nya favoritspö när det gäller 6:4-spön. Det hamnar överst på listan när jag behöver ett nytt 6:4-spö.

Jag försöker alltid att anpassa spöt efter den fisk jag förväntar mig att fånga. I en liten bergslagså finns det vanligtvis ingen stor fisk. Och då det är skönare att kasta torrfluga med mindre ansträngning, är valet lätt. 7:3-spöna får stå kvar hemma i garderoben och 6:4-spöna får göra det de är bäst på.

Det börjar dra ihop sig

I förrgår satt jag och gick igenom diverse gamla bilder från tidigare fisketurer. Då insåg jag att det var längesedan jag fiskade i en riktigt liten å. Så idag när vädret ändå var så fint så passade jag på att besöka en fin liten skogså. Det var mycket mer snö i skogen än vad vi har inne i stan, men det var ändå ett trevlig besök.

Skog, snö, en fiskare och en bärnstensfärgad skogså

Dagen till ära använde jag mitt först inköpta tenkara-spö, ett 270 centimeters Wakata-spö. Mjukt som en vidja och lätt som luft, nästan, men 24 välbalanserade gram är inte mycket. Det passade i alla fall utmärkt vid ån då den är kantad med träd och sving-vidden väldigt begränsad.

Annars handlar det mycket om att matcha spö efter fiske-förhållande. Tumregeln är att man ska använda ett så långt spö som möjligt. Ett långt spö ger större möjligheter att styra en krokad fisk. Spöets styvhet påverkar hur man kastar men måste ändå tas i beaktande då det rent generellt gäller att ett styvare spö tål större fisk. Men man kan faktiskt bli förvånad över hur stor fisk även ett mjukt 5:5-spö faktiskt kan hantera.  

Nytt vatten, och ett farväl

Fint väder och en ledig eftermiddag. Då gäller det att passa på. Jag fick ett tips av en vän på ett vatten som jag aldrig tidigare provat. Det var en bit att åka, så jag utrustade mig fullt för alla eventualiteter. Jag hade till och med skrivit ut en karta över skogsvägarna jag skulle ta, och telefonnummer till fiskekortsförsäljarna i byn. Nu blev det inget fiskekort. Efter många obesvarade signaler lyckades jag hitta ännu ett telefonnummer, och nu var det en röst i andra änden. Personen i fråga var inte i närheten, men han noterade mitt namn och sa att det var OK att jag fiskade ändå. Han lät ännu nöjdare när jag förklarade att jag inte skulle ta upp någon fisk och endast fiskar med hullingfria krokar.
Några minuter och snirkliga skogsvägar senare så hittade jag min lilla å. Den var väldigt liten, och väldigt grund. På vissa sträckor låg det nästan som golv av sprängsten alldeles under vattenytan. Jag skulle tro att de områdena skulle må mycket bra av att några av stenarna placerades om.

 Det fanns öring i ån, och liksom förra gången jag besökte en skogs-å så hoppade små-öringarna högt upp ur vattnet när de jagade insekter. Men till skillnad mot förra ån så var de här öringarna som bortblåsta när jag närmade mig. Och ännu mer till skillnad mot förra ån så var de här öringarna inte alls sugna på torrflugor. Jag lyckades endast lura en öring med torrt i andra linändan. Däremot gick spindlar och sakasa kebari-flugor bättre.

Det var ganska blåsigt periodvis. Något jag kunde utnyttja för att placera ut flugor i vattnet. Men också en fara eftersom jag var tvungen att vara på min vakt så att flugan inte blåste in i strandvegetationen. Det var just strandvegetationen som gjorde att jag nu är tvungen att ta farväl av ett kärt spö. Naturligtvis var det inte buskens fel, det var helt och hållet mitt. Istället för att gå fram och ta loss flugan försökte jag rycka loss den för att inte skrämma öringen som stod i närheten. Det gick förstås inte så bra. Mitt Wakata-spö gick av. Lite ironiskt är att jag har haft det och fiskat med det i  tre år nu och varje gång jag har varit ute med det så har jag haft med mig de reserv-sektioner jag köpte tillsammandes med spöet. Det är de tre toppsektionerna som ingår i reservkitet, men det var den fjärde sektionen som gick av. :-)
Som tur var hade jag med mig mitt TryTenkara-spö så jag var inte tvungen att avbryta fisketuren.

Vad har jag lärt mig idag? Jo, varsamhet är en viktig dygd om man vill att grejorna ska hålla längre. Och att öringfisket är inte alltid busenkelt - ibland måste man verkligen smyga fram också.

Hemmaöring

Igår kväll hade nöjet att få fiska med sällskap. Min kusin med familj kom och hälsade på. Med sig hade han sitt gamla Kasugo-spö (modell 3908, 6:4). När vi fick lite egentid framåt kvällen så packade jag mitt Wakata-spö (också en modell 3908, 6:4) och vi åkte iväg till en närbelägen å för att återuppliva gamla minnen.

Nytt kort! Gammalt minne?

Dagen till ära hade har bundit några spindel-flugor. I brist på mjukt hackel använde jag en fasanfjäder som jag upptäckte i min fjäderlåda. Jag började med en Hends 404 hullinglös krok i storlek 10. Jag fäste bindtråden och lade på några varv med påfågelherl som kropp. Sedan band jag dit 4 strån från fasanfjädern och vek ned topparna så att jag fick 8 st nedåtgående "ben".

Krok, bindtråd, herl och fasanfjäderstrån.

Vi vet ju att det finns öring i ån, men vi hade inte förväntat oss någon närkontakt. Det var mest en social grej att vi skulle ut och fiska tillsammans. Det har inte blivit så många turer tillsammans de senaste åren. Det tog dock inte många minuter innan jag råkade få på en öring på min spindelfluga. Den gav mitt 6:4-spö en rejäl duvning men någon fara för varje sig lin- eller spöbrott förelåg inte. Efter någon minut eller så kom öringen in till strandkanten för att krokas av. När den blivit befriad vilade den en stund och gav sig sedan iväg. Den hämnades för mitt tilltag genom att stänka ned mig rejält när den gav sig av.

Min vän öringen ska krokas av.

Jämförelser, gul forsslända och massor med öring

Idag hann jag med en tur på eftermiddagen. Jag åkte till å som är välkänd för sina många, men små, öringar. Eftersom jag är garanterad fisk i den ån så passade jag på att packa med tre spön som jag sedan riggade upp och alternerade med. Så här såg mina kombinationer ut:
Wakata 3908 6:4  med en rosa #2 Sunline Tornado level lina med en klinkhammer-fluga.
TKP Aventure 400 7:3 med en orange #4 Sunline Buttobi level lina med en ljusgrå och ganska tung Sakasa Kebari.
TryTenkara 390 7:3 med en lysgrön #3 Yamatoyo level lina med en lätt och svart spindelfluga.

Jag vidhåller att det är lite svårt att skifta mellan 6:4 och 7:3-spön. 7:3-spöna kräver ett lite fastare handlag, och det märks när man försöker kasta med 6:4-spöt. Det är lätt att ta i lite för mycket vilket påverkar kastet negativt.

En välsträckt och  mycket synlig Sunline-lina.

Jag kan konstatera att #2-linan var i lättaste laget trots att det var nästan vindstilla. Det kan förstås bero lite grann på att tekniken blir lidande av alla spöbyten, men också att när jag väl ville nå långt så hade jag lite motvind.
Torrflugefisket är det jag tycker är allra roligast. Och idag när det kläcktes Gul forsslända och några öringar hoppade högt över vattenytan efter dem så var det förstås extra roligt. Mitt Wakata-spö är starkt och har fått upp ganska stora fiskar, men även en liten öring innebär en del kamp och då spöt är så mjukt är det inte bara att dra hem fisken.

Det var inga som helst problem att få ut #4-linan. Nästan tvärtom att den kändes onödigt tung. Den är grov och det var absolut den lina som syntes bäst i dagens test. En tung lina är väldigt lätt att placera ut en fluga med. Nackdelen är förstås att linans tyngd drar flugan tillbaka mot kastaren även om man vill att den ska driva med strömmen. #3-linan måste jag ändå hålla som dagens vinnare då den gjorde vad den skulle utan att just någon egen vilja. Visst påverkar flugvalet kastet en hel del. Jag har länge föredragit #3-linan till alla typer av Tenkara-fiske, och dagens testande gav inga omkastningar på favoritlistan.

Ljus himmel, grön fond, blå speglingar och brunt vatten.

TKP Aventure och TryTenkara är två väldigt olika spön fast de båda har beteckningen 7:3. Det är svårt att förklara skillnaden, men jag skulle säga att Aventure är lite "krispigare" och har lite lättare att kontrollera en större fisk. TryTenkara var väldigt lätt i handen och är väldigt skönt att kasta med. Jag har svårt att bestämma mig för vilket av de två som ska vara mitt favoritspö. Jag får fortsätta att använda dem om vartannat.
En generell slutsats kan få vara att man ska välja spö efter den fisk man förväntar sig att fånga. I den här ån med liten öring kändes 6:4 spöt bäst. I Dammån senare i sommar kommer jag välja något av 7:3-spöna i första hand. Nog för att Wakataspöt fungerade bra där senast. Men förväntningen är förstås att kunna få på en lite större fisk, och då vill jag kunna hantera den.

Är jag en 7:3:are nu?

I början av min tenkara-karriär så använde jag enbart 6:4-spön. Jag hade de billiga men mycket bra Wakata-spöna jag beställde från All Fishing Buy. Det var de som jag lärde mig att fiska toppknutet flugfiske med, de som jag använde för att fånga mina första öringar på fluga. Det var också de spöna jag hade med första året uppe vid Dammån. Nu slapp jag själv fånga någon stor-öring. Men fiskekamraten fick en - på flugfiske med rulle. Fast jag bara stod bredvid så kände jag kraften i fisken. Och jag kände mig faktiskt lite rädd för att kroka en bamsing på mitt tunna men långa spö. Hur skulle jag kunna hantera den? De öringar jag fick var alla långt under kilot, men de böjde spöt så mycket som det tålde.
Väl hemma igen vid skrivbordet började planerna att ritas upp. Jag behövde helt enkelt att spö som kunde sätta emot lite grann. Jag hade sett en generell uppräkning där det fastslogs att 5:5, 6:4, 7:3 och 8:2-spöna skulle kunna hantera 1, 2, 3 respektive 4 kg. Trots mina fördomar om att gamla rullflugfiskare gärna använde hårdare spön och tjockare linor för kast-teknikens skull medan riktiga tenkara-fiskare använde mjukare spön och tunnare linor (betänk att när jag började med toppknutet flugfiske var det närmast bäcköring jag hade i tankarna) beställde jag ett 7:3-spö. Det bästa jag kunde hitta i Europa, efter många och långa diskussioner om kvalité och spöstyrka med bl a Chris på Tenkarabum, var det franska företaget Tenkara Pyrenees 4 meter långa Aventure-spö. Till det här året införskaffade jag även ett 7:3 spö från Tenkara Times.

Stefan, med ett 7:3-spö.

En sak jag har lärt mig är att man kastar mycket mjukare med toppknutet än med rulle. Spöt är vansinnigt lätt och då linan är så kort så är det inte mycket vikt som ska läggas ut. Några enkla handledsrörelser, och så iväg bara. När man kastar rullfluga så arbetar man mer med hela underarmen, och många rullflugfiskare som provar på tenkara misslyckas med första kastet därför att man använder rullflugfiske-kasttekniken. Men ju styvare tenkara-spö man använder, desto tyngre är linan och därmed kan man använda mer av rullflugfiske-kasttekniken för att få ut flugan. Fortfarande räcker det med en handledsrörelse, men misslyckandet blir inte lika stort som med en mjukare spö.

En väldigt kort film, men den lilla handledsrörelsen flyttar flugan ca 8 meter uppströms. En stark ström, och tung fluga hjälper förstås till.

 Jo, själva poängen med inlägget var förstås att jag inte märkte någon skillnad när jag började använda 7:3-spön. Det var en s k sömlös övergång. Men nu häromdagen, när jag återvände till ån med småöring. Tillbaka till rötterna, tillbaka till mitt långa 6:4-spö. Och oj, så överraskad jag blev när jag började kasta med det. Det var lite grann som att hålla i en gummislang. Det tog några kast innan jag var ett med spöt igen. Men väl där, vilken underbar känsla det är att kasta torrflugor med ett mjukt spö och tunn lina igen.

Ibland måste man bara tälja lite istället.

Nu väntar höstspurten

Juli har varit en svårare månad att få öring än Juni, då de högg på allt. Nu har det varit låga vattenstånd kombinerat med höga temperaturer. Tålamod heter nyckeln. Tålamod och tur.

Det märktes stor skillnad på första Juli-turen kontra sista Juni-turen. Helt plötsligt fanns det inget vatten i älvarna häromkring längre. Inte heller högg öringarna där de brukade. Däremot kunde man få rejäla, plaskande torrflugehugg från mörtarna. Nåväl, två turer till samma ställe gav ett intressant hugg vid en och samma sten båda gångerna. Någonting rejält, men eftersom den släppte ganska snabbt båda gångerna så kunde jag inte säga vad det var, även om hugget och den kort-korta kampen efteråt luktade öring lång väg.

För att byta ämne ett litet tag så fick jag en ask med provkrokar. Med hjälp av min gamla hobby-borrmaskin och ett slipstift trollade jag bort alla otäcka hullingar från krokarna. I samma paket fick jag även några CDC-fjädrar och eftersom jag just nu är inne på klinkhammer-flugor så... varför inte? Några sadelfjädrar från Helens Flugbinderi hade jag också fått tag i.
En CDC-fjäder spändes fast på en Tiemco-krok (212Y) så att den skulle bilda på ett paraply och en bak-kropp.

Version 2 av flugan med lite för kort bak-kropp.

Det var vansinnigt pillrigt att få dit hacklet eftersom det inte fanns mycket stöd att finna i CDC-paraplyt, men efter lite lirkande fick jag till det. 

Med hackel.

Med den nyknutna CDC-flugan på försökte jag för tredje gången att se vad som fanns bakom stenen, och den turen slutade lyckligt, för mig i alla fall. Det visade sig vara en grann öring i 30 cm-klassen. Tyvärr var flugan lite löst bunden så fiskens kämpande fick hacklet att glida upp på paraplyet och det var bara att kassera flugan. Det är faktiskt samma krok och CDC-fjäder på bilderna ovan (recycling!) medan hacklet är nytt. 

Förutom den trevliga fisketuren har posten nu lovat att mitt franska spö ska finnas för avhämtning efter kl 16 imorgon.

Vatten i Juli.

Sommarplaner

Planerna för sommaren börjar smidas. Fler och fler intressanta upplägg kommer fram. Den 27 juli ska det visst bli en tenkaraträff i Norge (The 1st European Tenkara Convention). Förhoppningsvis kan jag åka dit. Det blir en lång resa men det vore så roligt att kunna delta i en stor Tenkara-träff. Det är till att hålla ögona öppna för mer information när den kommer.
Nu väntar jag mest på att det nya året ska inledas och att isen ska spricka upp i småströmmarna. Det är nästan den bästa tiden, då när marken är frusen men vattnen är öppna. Det är så smidigt att ta sig fram överallt.

På jungfruelig mark

Den senaste fisketuren ledde mig till en liten 2-meters bäck i skogen. Jag har förvisso varit där tidigare, men aldrig fått någonting. Jo, jag har varsat fisk, och fått några ryck i flugan, men jag har aldrig sett något ovanför ytan. Tanken den här gången var att ta reda på vilken sorts fisk det var (innerst inne drömde jag som vanligt om att hitta en, för bäcken, enorm öring).
Precis när jag parkerar bilen så börjar regnet att ösa ner. Som tur är har jag radio i bilen och en allsvensk omgång pågick, och när första halvlek var slut så hade regnet avtagit så pass att jag kunde gå ur bilen. Regnjacka är overkill.
Jag kunde i alla fall konstatera att vattnet stod mycket högre nu än förra gången jag var här. Det gav lite mer tryck i småforsarna som fanns. Jag fiskade med en liten kopparförstärkt tenkarafluga (stl 12) som oftast bara fick driva i strömmen. Jag följde skogsbäcken från vägen tills den planade ut och blev lugnflytande. en sträcka på kanske 150 meter, fast alla som har följt en skogsbäck vet att det känns som säkert en kilometer.
Resultatet då? Nada, ingenting och inte en enda fisk. Inte ens ett hugg. Fast jag fick med mig en keps full av nykläckta kantareller - det tyckte frugan om = fler besök vid skogsbäckar framledes.

Det är inte många meter man kan svinga linan

En hårt kopparlindad Zoidy-fluga med silkesöga och tafsring

Äntligen, nu har året börjat

Sista chansen

Äntligen fisk (och med fisk menas förstås Öring). Senast jag försökte i skogsbäcken provade jag med en nymf och en tenkara-fluga. Då spanade jag in några platser där jag ville prova torrfluga. Idag fick jag chansen. Jag körde med en klinkhammer som mer eller mindre fick drifta nedströms medan jag smög bredvid. 

Stilla stråk, ca 2 meter brett och 30 cm djupt.

Vid ett tillfälle hörde jag fisk framför mig, jag lyfte blicken och såg en ryggfena i strandvattnet kanske 5 meter bort. Jag smög närmare medan fisken arbetade sig fram i det grunda vattnet längs stranden åt mitt håll. Efter ett tag möttes vi, och det var tydligen två små gäddor som parade sig - och ingen av dem ville ta mig fluga som dansade på vattnet några centimeter ifrån dem. När jag försökte smyga fram kameran varsade de mig och avbröt genast "verksamheten". Eftersom ån verkade vara ett så populärt gädd-vatten så koncentrerade jag mig på de mer forsande områdena och lät de stilla partierna vara.

Strömmande vatten

Sedan, i slutet av en forssträcka fick jag äntligen kontakt. Den vita tofsen på klinkhammern försvann precis i kanten av en stor sten och strax var årets första öring uppe och hälsade på innan den släpptes tillbaka. Det var nog också årets sista besök i ån som blivit den här vårens mest frekventerade lokal. Ån är lite för liten för alltför täta besök. Möjligen att den får ett besök av någon UL-fiskare som vill titta på gäddorna. Själv vet jag nu att det verkligen finns öring i bäcken, det är dags att finna ett annat projekt.

Bäcköring