Dagens tur regnade in

Vi har haft en ovanligt fin höst i Bergslagen i år. Förhoppningen var att hinna med en tur till klubbån idag då arbetsbördan äntligen har minskat lite. Nu är det ju öring-förbud, men i klubbån finns det inplanterad Regnbåge som man kan fresta med fluga. Tyvärr regnade det och då vädret också är kallt så blev jag kraftigt demotiverad.
I våras var jag riktigt nöjd av att vara bergslagsbo, vi hade en tidig vår och vattnen var fiskbara långt före de norra landsdelarna. Men nu när bilder börja droppa in från grannarna i norr på fina vatten och harrfångster så inser man hur lyckligt lottade de där uppe boende är, i alla fall på hösten.
Jag har inte riktigt kommit mig för att börja jaga annan fisk än de s k ädelfiskarna med Tenkara. Jag gjorde förvisso ett ganska lyckat försök med smågädda, och en hel del andra fiskar har fastnat på kroken, men det har bara varit bifångster.
Just nu när jag sitter inne i värmen vid mitt skrivbord så önskar jag att jag hade varit ute vid en fin ström och fiskat harr - men när jag var ute en vända i regnet tidigare så hade jag inte den lusten.
Jag får helt enkelt böja mig för vintern och inse att säsongen nu är över. Visst finns det väl en chans att det blir fint väder nån helg, men att den ska sammanfalla med ledighet är att hoppas på mycket.

Vinterns Tenkara-fiske skiljer sig en hel del från sommarens. Det blir mer sitta inne och drömma än att stå ute vid vattnet och koppla bort allt annat... bara jag och flugan och vattnet.

Vad ska vinter ägnas åt då? Det blir förstås en del flugbindning, fast kanske mer flugtittning. Jag tycker om att prova mina flugor direkt, och jag binder inget avancerat, så det kommer nog inte igång förrän a) en flugbindare kommer på besök och vi måste visa lite färdigheter, eller b) vårsäsongens första tur närmar sig.
Jag ska i alla fall spara ihop lite kosingar för att kunna köpa mig ett nytt Tenkara-spö. Säsongen har varit hård emot mig. Jag hann inte mer än att skänka bort ett "billigt" spö innan mitt TenkaraTimes-spö gick av, och vips försvann två spön ur samlingen som helt plötsligt börjar se väldigt tunn ut.
Jag har nu:
* Ett jättegammalt TKP Aventure 400 7:3-spö. Det är fortfarande jättebra och det jag använder när det finns risk för stor fisk
* Ett ganska nytt Hayase 12ft 6:4 som är det skönaste spö jag har ägt. Min favorit när det gäller känsla.
* Det första spö jag köpte, ett Wakata 3908 - jag använder det sällan själv, men det lånas ut ibland så det står inte oanvänt.
* Jag har också ett Wakata 2706, men det använder jag ännu mer sällan. Det beror dock inte på spöt utan att de ställen jag väljer att fiska på nuförtiden kräver längre spön. 270 centimeter är väldigt kort när man jämför med längre spön... :-)
* Jag köpte också i somras ett Suijou 6 ft, jag måste erkänna att efter att jag provade det har jag inte använt det. Jag tyckte att det var för stelt helt enkelt. Men den största anledningen till att jag inte använt det igen är samma som ovan, jag har helt enkelt inte frekventerat de små åar som jag köpte spöet för.
Vad är målet då? Jo, jag ska förstås ägna lite av vintern åt att välja ut ett nytt spö. Det spö som ligger bäst till är TKP Expert 365 7:3. Om jag inte blir överraskad nånstans så kommer jag att köpa det till våren.

Elfiske och Fujino-lina

Jag har hela sommaren fiskat mycket med Fujino Tenkara Tapered Line, den mjuka, orange varianten. Jag har kört med 4-meters-linan till både mitt 6:4 Hayase-spö (366 cm) och mitt numera gamla TKP Aventure 7:3 (400 cm). Jag har framförallt fiskat torrflugor och jag har fiskat i lungflytande vatten likaväl som i Dammåns forsar nedströms Bydalen. Jag har använt linan i soligt väder och i hällande regn, och jag har använt den i både med och motvind. Ganska hård motvind ibland, och faktiskt med oväntat gott resultat. Och när jag fiskade i motvind så hade jag det lite hårdare Aventure-spöt.

Linan är av nylon, och inte av Flourocarbon som är så populärt bland Tenkara-fiskare. Fördelen med den lättare nylon-linan vid torrflugefiske är förstås att den flyter mycket bättre än den tunga flourocarbon-linan. Den är också lättare att hålla över vattnet. Tack vare den starka orange färgen, vilken är mycket kraftigare än vad jag sett på flourocarbon-linor, är den mycket synlig i de flesta förhållanden. Motvindskasten då? Jo, det gick oväntat bra, men krävde betydligt mer kraft en vanligt. Knepet är att kasta lågt. De flesta linor går att pressa genom vinden, men det är när kraften ska rulla ut till flugan som vinden är som mest besvärande. Den lyfter gärna tillbaka flugan i sin egen riktning. Men om du kastar längs med vattnet istället för över huvudet blir det mycket kortare tid för vinden att få tag i flugan och det sträckte ut riktigt bra. Linan är mycket trevlig bekantskap som jag verkligen rekommenderar. Speciellt för torrflugefiske.
Linan hittar du numera i de flesta Tenkara-shoppar på nätet. Jag köpte min lina hos Tenkara Centre UK. Men som sagt, den finns också att få tag i hos: Esoteric Tackle och Tenkara Times och säkert på fler ställen.

Elfiske

På hemmaplan har vi elfiskat i klubbvattnet i Bergslagen. För mig var det en ny bekantskap. Det var väldigt intressant att se vilka andra fiskarter som våra öringar delar bostad med. Vi elfiskade, mätte upp lokalen med både längd och bredd. Vi mätte djupet på tre punkter på varje 5-meters-linje och vi mätte vattentemperatur och PH-värde. 

Getting ready!

Drömmar om våren

Mina planer på en dalatur med harrfiske gick om intet. Orsak? Beslutsångest, tror jag. Baserat på osäkerheten kring vattnens beskaffenhet efter det myckna regnandet. Men sådana sorger är redan glömda. Istället för en tur till Dalarna tog jag mig friheten att åka till klubb-vattnet och testa några intressanta fisketekniker jag blivit inspirerad till under året men inte har haft tid att testa av. Nu när man inte får fånga någon öring kan man ägna tid åt teknik istället.
Jag förberedde 3 olika spön för tre olika riggningar:
Wakata 390 6:4 med 5 meter Sunline #3-lina + 1 meter tafs.
Try 390 7:3 med två spider-nymfer
TKP 400 7:3 med nappindikator och en nymf
Dessutom provade jag några fiske-tekniker, som att t ex zig-zagga flugan över ett hett område så att jag kan fiska av det utan att kasta om. Nedan finns en videolänk där jag visar tekniken i praktiken. Jag fick låna en Hero2 action-kamera som jag filmade allt med. Zig-zag med fluga.

Lång Lina

Jag har sett det användas många gånger, men har inte provat det själv. Det var inga konstigheter egentligen. Jag kände att jag kanske skulle vilja ha haft en aningen tyngre lina bara, men det kan också ha varit den relativa ovanan att kasta med 6:4-spöet. Någon landning fick jag inte prova på och där kan jag tänka mig att det kan uppstå problem. Tekniken är ju att eftersom linan är längre än spöt så får man dra in den sista biten för hand, men om det då är en större fisk som bestämmer sig för att simma lite till så kommer det att finnas någon sekund mellan när man släpper linan med handen och innan man har kontakt med fisken via spöt igen. Men för mindre fisk är det inga problem.  

Nappindikator

Det här är en teknik som används ganska mycket när man fiskar med nymfer på vanliga flugspön, men det fungerar ganska bra med Tenkara också. Jag använde en kort stump "running line" som nappindikator. Väl infettad flyter den bra. Jag riggar spöt så här: ca 3 m Level Line - ca 15 cm tafs - ca 15-20 cm "running line" och sedan den vanliga tafsen med en fluga i andra änden. Syftet med tafsbiten mellan min lina och nappindikatorn är att göra övergången rörlig och smidig då både linan och nappindikatorn är lite stela. 

Det finns många andra ideér om hur en nappindikator ska se ut och vad man kan använda. Jag har sett allt från små flöten till polystyren-tofsar. Varför jag använder just en bit "running line" är den tyngd den ger och därmed möjlighet att fiska på tvären. Jag kan alltså stå vid åkanten och kasta rakt ut (i praktiken blir det ju lite uppströms) och fiska en längre sträcka i vattnets riktning därför att strömmen fångar upp min nappindikator och för den med sig. Jag behöver inte ha linan sträckt ända ut mot flugan och dra den till mig utan kan lita på indikatorn och bara ha linan sträckt emot den. 

Principskiss.

Flera flugor

Att flugfiskare har flera flugor på ibland är väl känt. Det är heller inte någon hemlighet att det kan låta sig göras med ett Tenkara-spö heller. Den begränsning som vi drabbas av är väl längden på våra linor och tafsar som styr hur många upphängare vi kan använda. Jag provade med två, den lite tyngre spider-nymfen längst fram och den lättare där bak.  Det gick hur smidigt som helst. 

Katt-öringen

Nyligen var det en bekant som sa till mig att ibland är öringen som en katt, man måste leka fram den, reta den till hugg. Och det är en väldigt passande beskrivning för beskriva hur många av de hugg jag har upplevt har kommit till. Fridrift av flugor i all ära, men just när jag fiskade i Dammån i somras upplevde jag att många gånger så stannade jag upp flugan framför en sten, drog den tillbaka mot mig lite grann och släppte tillbaka den mot stenen igen, så högg det. Det passar kanske inte alltid, och mot alla fiskar. Men när man har en väldigt stor å och ett relativt kort spö med begränsad linlängd så blir tiden en fluga kan drifta helt fritt väldigt kort. Och zigzaggandet med flugan visade sig vara väldigt effektivt. Fiskar du uppströms och inte får hugg på fridrivande flugor kan man prova att dra den precis lite snabbare än vattnets hastighet, eller på andra sätt skilja ut just din fluga och reta öringen till hugg.  Kika gärna lite på videolänken. Det är inte världens bästa skärpa, men spötoppen avslöjar rörelserna, och om du kikar fler än en gång så kommer du att kunna se när flugan draggar motströms och sedan kommer hugget, precis när jag släpper flugan igen. 

Lyckan har vänt

Efter lite torka på fiskfronten har det börjat droppa in några stycken igen.
Jag har bytt vatten. De senaste turerna har gått till det närmaste vattnet, även om det produktivt sett är det sämsta av alternativen jag har att välja mellan. Framförallt har jag experimenterat med olika flugor, och jag har börjat minska på storlekarna för att se om det händer något.

Hur pillrigt är det inte att binda med Rapphöne-fjädrar?

Jag hittade den här utmärkta videon om hur man använder Rapphönefjädrar. På min variant (bilden ovan) så använder jag ett avklippt torrflugehackel bakom rapphönehacklet för att ge det lite mer stadga och för att det inte ska lägga sig platt efter kroppen när jag fiskar den.
Jag har också tränat på att kasta med ytterst kort bak-kast, det går utmärkt om man förankrar linan i vattnet på bästa flugline-kast-manér.
De EZ keepers som jag köpte från AllFishingBuy senast är jag inte så nöjd med. Jo, de fungerar förstås. Men de känns inte lika bra som Fuji's EZ Keepers som de flesta andra webb-butiker saluför.

Nu har det börjat regna också, efter en lång torrperiod. Det är bara bra för vattnet som varit alldeles för varmt på senare tid. Jag får mycket abborre och mört där det normalt står öring.

Varmt brunt bergslagsvatten.

Som tur är har jag bokat in mig för ytterligare en vecka uppe i Bydalen. Lite mörkare på kvällarna bara, och förmodligen lite kallare. Och större öringar. Snart så....

Bydalen (Dammån)

Jag har haft förmånen att få tillbringa en vecka i Dammån, uppe i Bydalen. Tills vidare utser jag det till Tenkarafiske-paradiset i Sverige. Åtminstone tills jag hittar ett ännu bättre ställe.
Det gick inte en dag utan ett flertal öringar. Absolut inga jättar, Dammån är ju annars känd för att ha en väldigt storvuxen vandrande öring, men de jag fångade med Tenkara-spöt höll sig från 30 cm och nedåt. Men trots deras ringa storlek så är det öring som kämpar på kroken.
 En av dagarna åkte ned vi ned till fisketrappen där de räknar och väger uppvandrande öring. Där fick vi se hur riktiga öringar ska se ut. Jag kan förstå att att grannarna som fiskade riktat efter storöring hade tafsar som var grövre än både min lina och spötopp.

Det enda som saknades var harren. Jag lyckades förvisso fånga en harr den andra dagen, men den var som sagt väldigt liten. Allra sista dagen, faktiskt när vi lämnade tillbaka nyckeln till den hyrda bostaden, berättades det om ett ställe som var benämnt Harrhålan. Där, sade de, kunde jag förvänta mig lite bättre harrfiske. Så nu vet ni också det; Längst upp, och längst ned, i Dammån finns det gott om harr. Nere i Kvissle-strömmarna och upp emot Höglekardalen.

Jag använde mina båda 7:3-spön om vartannat. Både Try-spöet och Aventure-spöt hanterade trycket i strömmen, kasten i både med och motvind, och naturligtvis kampen mot öringarna mycket väl. Lin-mässigt handlade det egentligen bara om att hitta en lina som syntes väl beroende på dagsljus, nederbörd och den varierande bakgrunden. Jag bytte ganska friskt. Inte lika ofta som fluga förstås, men oftare än jag brukar göra. 

Flugor; jag har inte använt speciellt många olika sorters flugor på resan. Den enda jag är missnöjd med är den svart-röda som rekommenderades mest. Å andra sidan så ska den färgkombinationen vara bra för storöringen, och det var inte riktigt den som jag fiskade efter - även om förhoppningen om ett lite rejälare hugg hela tiden fanns där. 

Där det var djupt och strömt, eller i forsarna, så använde jag tunga flugor för att se vilka fiskar som fanns lite längre ned. Där det var lite grundare använde jag tenkara-flugor som gärna fick "stripa" lite i ytan. Många öringar högg när jag drog hem flugan i ytan.

Roligast var som vanligt torrflugorna i lite lugnare vatten, helst i anslutning till ett djup, eller en ström. Det kunde komma rejäla attacker mot flugorna.

Naturligtvis kör jag hullingfritt så att det ska vara lätt att släppa tillbaka fiskarna. Och min begränsade erfarenhet säger mig att användandet av krokar som är tillverkade utan hulling är mycket bättre än att klämma ihop hullingen. Det blir aldrig riktigt lika bra. Dessutom brukar krokar som är tillverkade utan hulling vara smalare och ha längre och smalare spets.

Bydalen, dag 6

Idag var det dags för den sista fiskedagen. Jag fiskade nedströms Bydalen, vid avfarten mot Gräfteåvallen. Där har jag tidigare sett fiskare stå och dänga med streamers i jakt på storöringen. Jag provade först med en guldskalle-fluga men det ville sig inte riktigt. Antagligen har öringarna här lärt sig att undvika plumsande flugor som simmar motströms.    När jag bytte till en torrfluga så blev det däremot fart på dem. Inga stora öringar, som vanligt, men ett mycket roligt fiske blev det.
Dagen avslutades med ett besök vid fisktrappan och sen vidare till Camp Dammån. Där fick jag några bra fisketips av guiderna, och en liten öring när jag försökte intressera dottern för tenkara.
Imorgon blir det en lång hemresa.

Bydalen, dag 4 och 5

Igår hann jag bara med en enda fisketur pga sociala aktiviteter, och den turen blev ganska sent på kvällen. Nu är kvällarna här ljusa. Det är inte midnattssol, men inte långt ifrån. Men det var definitivt kväll, det märktes. Det var svårare att hitta fisken och den verkade lite ointresserad. Jag körde med en guldskalle-fluga mest hela tiden och jag fick några strö-öringar.
Idag blev det också bara en tur, men en lång tur med matsäck och allt. Jag provade också alla vädertyper. Det började kallt, blåste rejält och regnade. Det slutade dock med solsken och värme, och bäst av allt, skjuts hem.
De första timmarna använda jag guldskalle-flugor, dels inriktade jag mig på ganska kraftiga forsar, och dels var det det enda som gick att kasta när det blåste som värst.
Den sista timman, när vädret blev bättre, fiskade jag torr-flugor i bakvatten längs strandkanten. Det var kanske inte den tur som gett flest fiskar per timme, men fiskarna högg på mina flugor med jämna mellanrum. Den näst sista öringen är nog den som kommer att stanna kvar i minnet längst; vattnet var både djupt och klart och jag såg hur den kom spikrakt upp från botten och attackerade flugan.
Imorgon blir det sista fiskedagen och jag kommer att längta tillbaka hit. Överallt där det ser ut att finnas en öring finns det i princip också en. Det är upp till dig att lura den till hugg. Inte som hemmavid alltså. Där får man vara glad om man får kontakt med en öring under en tur.

Bydalen, dag 3

Dagens första besök i ån skedde under brännande sol. Eftersom det vakade så fint kände jag mig bara tvungen att köra lite med en klinkhammer. Tre små öringar blev resultat. Därefter gick jag ner till forsarna och provade en tenkarafluga modell zoidy. En sådan är en fluga bunden med silkestråd och några strån från en papegojfjäder. Bunden utan ett bindstäd, skulle jag ha sagt. Det var lite trögt i början men när jag summerade fiskepasset så fick jag ihop en skaplig samling öringar på zoidyn. De största precis då stora att jag kan hålla dem med ena handen utan att klämma åt medan jag lirkade loss kroken. Jag fick också reda på att mina vadare är otäta där bak, i rumphöjd.
Det andra passet har jag precis klarat av. Jag hade fått en guldskalle-fluga av en annan fiskare. Den var försedd med gummiben och skulle vara riktigt bra för harr, sa han. Det misslyckades jag dock med. Jag fångade bara öringar med den.

Bydalen, dag 2

Idag var det överraskande nog fint väder över Bydalen. Den första turen ner till Dammån (ca 50 meter) gav några fina småöringar.
Det har sagts mig att öringarna i Dammån gillar svarta flugor med röd svans, det kan jag härmed dementera. I alla fall inte småöringarna, och inte i fullt dagsljus. Jag testade nämligen att på en avfiskad tom liten hölja byta till en ljus tenkarafluga och blev glatt påhälsad av tre små öringar som bodde där. Eftersom jag inte använder hullingar så var det enkelt att släppa dem fria igen.
En granne kom över med en riktig öring för att visa hur de kan se ut här. Nu var den i file-form så den får bli dagens middag.
Solen sken alldeles förskräckligt på eftermiddagen. Och naturligtvis glömde jag både solglasögonen och myggmedlet. Knott var det däremot gott om. Det gick hyfsat att hantera så länge jag inte skulle kroka loss någon fisk. Då hade jag ena handen fri att vifta med.
Tyvärr, kanske man inte ska säga, men jag fick en hel del öringar. Och nu har de börjat bli lite större. De har en bit kvar till kilot, men några av dem gav ganska bra med motstånd. Jag fick också ett s k "pekfinger", resans absolut minsta öring. Jag fick också sommarens första harr. Även den en liten stackare.

Bydalen, dag 1

Nu har jag hunnit med första passet på drygt en timme uppe i Bydalen. 4 små goa öringar har jag fått. Den första tog på en klinkhammer, sen när det började regna lite lätt så bytte jag till flugor som gick under vattenytan. Det är lite kallt både i luften och i vattnet men jag är här, familjen är här, och allt är så bra det kan bli. Nu är det snart dags för nästa tur ner till vattnet.

Andra passet nere vid Dammån gav en hel bunt med små öringar. Alla tog på en tenkarafluga bunden av min kusin, tack för den.