Bydalen, dag 2

Idag var det överraskande nog fint väder över Bydalen. Den första turen ner till Dammån (ca 50 meter) gav några fina småöringar.
Det har sagts mig att öringarna i Dammån gillar svarta flugor med röd svans, det kan jag härmed dementera. I alla fall inte småöringarna, och inte i fullt dagsljus. Jag testade nämligen att på en avfiskad tom liten hölja byta till en ljus tenkarafluga och blev glatt påhälsad av tre små öringar som bodde där. Eftersom jag inte använder hullingar så var det enkelt att släppa dem fria igen.
En granne kom över med en riktig öring för att visa hur de kan se ut här. Nu var den i file-form så den får bli dagens middag.
Solen sken alldeles förskräckligt på eftermiddagen. Och naturligtvis glömde jag både solglasögonen och myggmedlet. Knott var det däremot gott om. Det gick hyfsat att hantera så länge jag inte skulle kroka loss någon fisk. Då hade jag ena handen fri att vifta med.
Tyvärr, kanske man inte ska säga, men jag fick en hel del öringar. Och nu har de börjat bli lite större. De har en bit kvar till kilot, men några av dem gav ganska bra med motstånd. Jag fick också ett s k "pekfinger", resans absolut minsta öring. Jag fick också sommarens första harr. Även den en liten stackare.

Bydalen, dag 1

Nu har jag hunnit med första passet på drygt en timme uppe i Bydalen. 4 små goa öringar har jag fått. Den första tog på en klinkhammer, sen när det började regna lite lätt så bytte jag till flugor som gick under vattenytan. Det är lite kallt både i luften och i vattnet men jag är här, familjen är här, och allt är så bra det kan bli. Nu är det snart dags för nästa tur ner till vattnet.

Andra passet nere vid Dammån gav en hel bunt med små öringar. Alla tog på en tenkarafluga bunden av min kusin, tack för den.

Besök vid klubbvattnet

Ånyo en ledig eftermiddag med fint väder. Den här gången förärade jag mitt klubbvatten med ett besök. Som vanligt är jag inte så snabb när jag är ute. Jag spenderade säkert 3 timmar vid en sträcka på ca 30 meter. Vid ett tillfälle vet inte vem som blev mest skrämd? Jag, eller fisken som valt utrymmet mellan mina fötter till ståndplats. Jag hann heller inte se vilken sorts fisk det var. Nåja, även om jag skrämde ytterligare en fisk efter att ha suttit vid en sten ett par minuter så var jag inte direkt fastvuxen.
Jag gick den korta sträckan både upp- och nedströms. Jag skiftade både spön och flugor. Några fiskar visade sig. Men vattnet är ganska stort och oftast när jag kom inom kastavstånd så hade fisken lugnat ner sig.
En riktig öring fick jag i alla fall. Med tanke på storleken så gjorde den relativt lite motstånd (en öring är alltid en öring!) - jag antar att den här öringen inte varit i ån speciellt länge. Den tog på en Sakasa Kebari, bunden på en ganska tung krok och ljus i färgen. Jag hade ett tydligt hugg på en klinkhammer också. Jag fick aldrig kontakt med fisken, men den tog med sig min fluga ner på botten där jag satte den i någon fast struktur.

Wakatan (över)lever?

Jag har också varit i kontakt med Allan på All Fishing Buy, som sålde mig Wakata-spöt en gång för länge sedan. Det visade sig att jag kunde köpa en ny 4:e sektion till det fashionabla priset av endast $4,60, plus frakt förstås. Det lutar åt att jag beställer hem en ersättning för den trasiga sektionen. 

Ny Tenkarashop på Internet

Egentligen är det väl inte en så stor nyhet. Men eftersom det är Jason Klass från Tenkara Talk som har tagit steget ut och startat en egen shop tycker jag att det är värt att nämnas. Lite som att kändisars bröllop får rubriker fast ditt eget bröllop var häftigare.
Jasons specialitet är Japanska Oni-spön - de har tidigare endast gått att få tag i via import från Japan (enligt texten på hemsidan). Nu är det enklare eftersom det blir på engelska, men för oss Europeer så är det fortfarande import som gäller, även om USA nog är enklare än Japan.

Lycka till Jason.

The Tenkara Shop

Nytt vatten, och ett farväl

Fint väder och en ledig eftermiddag. Då gäller det att passa på. Jag fick ett tips av en vän på ett vatten som jag aldrig tidigare provat. Det var en bit att åka, så jag utrustade mig fullt för alla eventualiteter. Jag hade till och med skrivit ut en karta över skogsvägarna jag skulle ta, och telefonnummer till fiskekortsförsäljarna i byn. Nu blev det inget fiskekort. Efter många obesvarade signaler lyckades jag hitta ännu ett telefonnummer, och nu var det en röst i andra änden. Personen i fråga var inte i närheten, men han noterade mitt namn och sa att det var OK att jag fiskade ändå. Han lät ännu nöjdare när jag förklarade att jag inte skulle ta upp någon fisk och endast fiskar med hullingfria krokar.
Några minuter och snirkliga skogsvägar senare så hittade jag min lilla å. Den var väldigt liten, och väldigt grund. På vissa sträckor låg det nästan som golv av sprängsten alldeles under vattenytan. Jag skulle tro att de områdena skulle må mycket bra av att några av stenarna placerades om.

 Det fanns öring i ån, och liksom förra gången jag besökte en skogs-å så hoppade små-öringarna högt upp ur vattnet när de jagade insekter. Men till skillnad mot förra ån så var de här öringarna som bortblåsta när jag närmade mig. Och ännu mer till skillnad mot förra ån så var de här öringarna inte alls sugna på torrflugor. Jag lyckades endast lura en öring med torrt i andra linändan. Däremot gick spindlar och sakasa kebari-flugor bättre.

Det var ganska blåsigt periodvis. Något jag kunde utnyttja för att placera ut flugor i vattnet. Men också en fara eftersom jag var tvungen att vara på min vakt så att flugan inte blåste in i strandvegetationen. Det var just strandvegetationen som gjorde att jag nu är tvungen att ta farväl av ett kärt spö. Naturligtvis var det inte buskens fel, det var helt och hållet mitt. Istället för att gå fram och ta loss flugan försökte jag rycka loss den för att inte skrämma öringen som stod i närheten. Det gick förstås inte så bra. Mitt Wakata-spö gick av. Lite ironiskt är att jag har haft det och fiskat med det i  tre år nu och varje gång jag har varit ute med det så har jag haft med mig de reserv-sektioner jag köpte tillsammandes med spöet. Det är de tre toppsektionerna som ingår i reservkitet, men det var den fjärde sektionen som gick av. :-)
Som tur var hade jag med mig mitt TryTenkara-spö så jag var inte tvungen att avbryta fisketuren.

Vad har jag lärt mig idag? Jo, varsamhet är en viktig dygd om man vill att grejorna ska hålla längre. Och att öringfisket är inte alltid busenkelt - ibland måste man verkligen smyga fram också.

Hemmaöring

Igår kväll hade nöjet att få fiska med sällskap. Min kusin med familj kom och hälsade på. Med sig hade han sitt gamla Kasugo-spö (modell 3908, 6:4). När vi fick lite egentid framåt kvällen så packade jag mitt Wakata-spö (också en modell 3908, 6:4) och vi åkte iväg till en närbelägen å för att återuppliva gamla minnen.

Nytt kort! Gammalt minne?

Dagen till ära hade har bundit några spindel-flugor. I brist på mjukt hackel använde jag en fasanfjäder som jag upptäckte i min fjäderlåda. Jag började med en Hends 404 hullinglös krok i storlek 10. Jag fäste bindtråden och lade på några varv med påfågelherl som kropp. Sedan band jag dit 4 strån från fasanfjädern och vek ned topparna så att jag fick 8 st nedåtgående "ben".

Krok, bindtråd, herl och fasanfjäderstrån.

Vi vet ju att det finns öring i ån, men vi hade inte förväntat oss någon närkontakt. Det var mest en social grej att vi skulle ut och fiska tillsammans. Det har inte blivit så många turer tillsammans de senaste åren. Det tog dock inte många minuter innan jag råkade få på en öring på min spindelfluga. Den gav mitt 6:4-spö en rejäl duvning men någon fara för varje sig lin- eller spöbrott förelåg inte. Efter någon minut eller så kom öringen in till strandkanten för att krokas av. När den blivit befriad vilade den en stund och gav sig sedan iväg. Den hämnades för mitt tilltag genom att stänka ned mig rejält när den gav sig av.

Min vän öringen ska krokas av.

Jämförelser, gul forsslända och massor med öring

Idag hann jag med en tur på eftermiddagen. Jag åkte till å som är välkänd för sina många, men små, öringar. Eftersom jag är garanterad fisk i den ån så passade jag på att packa med tre spön som jag sedan riggade upp och alternerade med. Så här såg mina kombinationer ut:
Wakata 3908 6:4  med en rosa #2 Sunline Tornado level lina med en klinkhammer-fluga.
TKP Aventure 400 7:3 med en orange #4 Sunline Buttobi level lina med en ljusgrå och ganska tung Sakasa Kebari.
TryTenkara 390 7:3 med en lysgrön #3 Yamatoyo level lina med en lätt och svart spindelfluga.

Jag vidhåller att det är lite svårt att skifta mellan 6:4 och 7:3-spön. 7:3-spöna kräver ett lite fastare handlag, och det märks när man försöker kasta med 6:4-spöt. Det är lätt att ta i lite för mycket vilket påverkar kastet negativt.

En välsträckt och  mycket synlig Sunline-lina.

Jag kan konstatera att #2-linan var i lättaste laget trots att det var nästan vindstilla. Det kan förstås bero lite grann på att tekniken blir lidande av alla spöbyten, men också att när jag väl ville nå långt så hade jag lite motvind.
Torrflugefisket är det jag tycker är allra roligast. Och idag när det kläcktes Gul forsslända och några öringar hoppade högt över vattenytan efter dem så var det förstås extra roligt. Mitt Wakata-spö är starkt och har fått upp ganska stora fiskar, men även en liten öring innebär en del kamp och då spöt är så mjukt är det inte bara att dra hem fisken.

Det var inga som helst problem att få ut #4-linan. Nästan tvärtom att den kändes onödigt tung. Den är grov och det var absolut den lina som syntes bäst i dagens test. En tung lina är väldigt lätt att placera ut en fluga med. Nackdelen är förstås att linans tyngd drar flugan tillbaka mot kastaren även om man vill att den ska driva med strömmen. #3-linan måste jag ändå hålla som dagens vinnare då den gjorde vad den skulle utan att just någon egen vilja. Visst påverkar flugvalet kastet en hel del. Jag har länge föredragit #3-linan till alla typer av Tenkara-fiske, och dagens testande gav inga omkastningar på favoritlistan.

Ljus himmel, grön fond, blå speglingar och brunt vatten.

TKP Aventure och TryTenkara är två väldigt olika spön fast de båda har beteckningen 7:3. Det är svårt att förklara skillnaden, men jag skulle säga att Aventure är lite "krispigare" och har lite lättare att kontrollera en större fisk. TryTenkara var väldigt lätt i handen och är väldigt skönt att kasta med. Jag har svårt att bestämma mig för vilket av de två som ska vara mitt favoritspö. Jag får fortsätta att använda dem om vartannat.
En generell slutsats kan få vara att man ska välja spö efter den fisk man förväntar sig att fånga. I den här ån med liten öring kändes 6:4 spöt bäst. I Dammån senare i sommar kommer jag välja något av 7:3-spöna i första hand. Nog för att Wakataspöt fungerade bra där senast. Men förväntningen är förstås att kunna få på en lite större fisk, och då vill jag kunna hantera den.