Ny Tenkarashop på Internet

Egentligen är det väl inte en så stor nyhet. Men eftersom det är Jason Klass från Tenkara Talk som har tagit steget ut och startat en egen shop tycker jag att det är värt att nämnas. Lite som att kändisars bröllop får rubriker fast ditt eget bröllop var häftigare.
Jasons specialitet är Japanska Oni-spön - de har tidigare endast gått att få tag i via import från Japan (enligt texten på hemsidan). Nu är det enklare eftersom det blir på engelska, men för oss Europeer så är det fortfarande import som gäller, även om USA nog är enklare än Japan.

Lycka till Jason.

The Tenkara Shop

Nytt vatten, och ett farväl

Fint väder och en ledig eftermiddag. Då gäller det att passa på. Jag fick ett tips av en vän på ett vatten som jag aldrig tidigare provat. Det var en bit att åka, så jag utrustade mig fullt för alla eventualiteter. Jag hade till och med skrivit ut en karta över skogsvägarna jag skulle ta, och telefonnummer till fiskekortsförsäljarna i byn. Nu blev det inget fiskekort. Efter många obesvarade signaler lyckades jag hitta ännu ett telefonnummer, och nu var det en röst i andra änden. Personen i fråga var inte i närheten, men han noterade mitt namn och sa att det var OK att jag fiskade ändå. Han lät ännu nöjdare när jag förklarade att jag inte skulle ta upp någon fisk och endast fiskar med hullingfria krokar.
Några minuter och snirkliga skogsvägar senare så hittade jag min lilla å. Den var väldigt liten, och väldigt grund. På vissa sträckor låg det nästan som golv av sprängsten alldeles under vattenytan. Jag skulle tro att de områdena skulle må mycket bra av att några av stenarna placerades om.

 Det fanns öring i ån, och liksom förra gången jag besökte en skogs-å så hoppade små-öringarna högt upp ur vattnet när de jagade insekter. Men till skillnad mot förra ån så var de här öringarna som bortblåsta när jag närmade mig. Och ännu mer till skillnad mot förra ån så var de här öringarna inte alls sugna på torrflugor. Jag lyckades endast lura en öring med torrt i andra linändan. Däremot gick spindlar och sakasa kebari-flugor bättre.

Det var ganska blåsigt periodvis. Något jag kunde utnyttja för att placera ut flugor i vattnet. Men också en fara eftersom jag var tvungen att vara på min vakt så att flugan inte blåste in i strandvegetationen. Det var just strandvegetationen som gjorde att jag nu är tvungen att ta farväl av ett kärt spö. Naturligtvis var det inte buskens fel, det var helt och hållet mitt. Istället för att gå fram och ta loss flugan försökte jag rycka loss den för att inte skrämma öringen som stod i närheten. Det gick förstås inte så bra. Mitt Wakata-spö gick av. Lite ironiskt är att jag har haft det och fiskat med det i  tre år nu och varje gång jag har varit ute med det så har jag haft med mig de reserv-sektioner jag köpte tillsammandes med spöet. Det är de tre toppsektionerna som ingår i reservkitet, men det var den fjärde sektionen som gick av. :-)
Som tur var hade jag med mig mitt TryTenkara-spö så jag var inte tvungen att avbryta fisketuren.

Vad har jag lärt mig idag? Jo, varsamhet är en viktig dygd om man vill att grejorna ska hålla längre. Och att öringfisket är inte alltid busenkelt - ibland måste man verkligen smyga fram också.

Hemmaöring

Igår kväll hade nöjet att få fiska med sällskap. Min kusin med familj kom och hälsade på. Med sig hade han sitt gamla Kasugo-spö (modell 3908, 6:4). När vi fick lite egentid framåt kvällen så packade jag mitt Wakata-spö (också en modell 3908, 6:4) och vi åkte iväg till en närbelägen å för att återuppliva gamla minnen.

Nytt kort! Gammalt minne?

Dagen till ära hade har bundit några spindel-flugor. I brist på mjukt hackel använde jag en fasanfjäder som jag upptäckte i min fjäderlåda. Jag började med en Hends 404 hullinglös krok i storlek 10. Jag fäste bindtråden och lade på några varv med påfågelherl som kropp. Sedan band jag dit 4 strån från fasanfjädern och vek ned topparna så att jag fick 8 st nedåtgående "ben".

Krok, bindtråd, herl och fasanfjäderstrån.

Vi vet ju att det finns öring i ån, men vi hade inte förväntat oss någon närkontakt. Det var mest en social grej att vi skulle ut och fiska tillsammans. Det har inte blivit så många turer tillsammans de senaste åren. Det tog dock inte många minuter innan jag råkade få på en öring på min spindelfluga. Den gav mitt 6:4-spö en rejäl duvning men någon fara för varje sig lin- eller spöbrott förelåg inte. Efter någon minut eller så kom öringen in till strandkanten för att krokas av. När den blivit befriad vilade den en stund och gav sig sedan iväg. Den hämnades för mitt tilltag genom att stänka ned mig rejält när den gav sig av.

Min vän öringen ska krokas av.

Jämförelser, gul forsslända och massor med öring

Idag hann jag med en tur på eftermiddagen. Jag åkte till å som är välkänd för sina många, men små, öringar. Eftersom jag är garanterad fisk i den ån så passade jag på att packa med tre spön som jag sedan riggade upp och alternerade med. Så här såg mina kombinationer ut:
Wakata 3908 6:4  med en rosa #2 Sunline Tornado level lina med en klinkhammer-fluga.
TKP Aventure 400 7:3 med en orange #4 Sunline Buttobi level lina med en ljusgrå och ganska tung Sakasa Kebari.
TryTenkara 390 7:3 med en lysgrön #3 Yamatoyo level lina med en lätt och svart spindelfluga.

Jag vidhåller att det är lite svårt att skifta mellan 6:4 och 7:3-spön. 7:3-spöna kräver ett lite fastare handlag, och det märks när man försöker kasta med 6:4-spöt. Det är lätt att ta i lite för mycket vilket påverkar kastet negativt.

En välsträckt och  mycket synlig Sunline-lina.

Jag kan konstatera att #2-linan var i lättaste laget trots att det var nästan vindstilla. Det kan förstås bero lite grann på att tekniken blir lidande av alla spöbyten, men också att när jag väl ville nå långt så hade jag lite motvind.
Torrflugefisket är det jag tycker är allra roligast. Och idag när det kläcktes Gul forsslända och några öringar hoppade högt över vattenytan efter dem så var det förstås extra roligt. Mitt Wakata-spö är starkt och har fått upp ganska stora fiskar, men även en liten öring innebär en del kamp och då spöt är så mjukt är det inte bara att dra hem fisken.

Det var inga som helst problem att få ut #4-linan. Nästan tvärtom att den kändes onödigt tung. Den är grov och det var absolut den lina som syntes bäst i dagens test. En tung lina är väldigt lätt att placera ut en fluga med. Nackdelen är förstås att linans tyngd drar flugan tillbaka mot kastaren även om man vill att den ska driva med strömmen. #3-linan måste jag ändå hålla som dagens vinnare då den gjorde vad den skulle utan att just någon egen vilja. Visst påverkar flugvalet kastet en hel del. Jag har länge föredragit #3-linan till alla typer av Tenkara-fiske, och dagens testande gav inga omkastningar på favoritlistan.

Ljus himmel, grön fond, blå speglingar och brunt vatten.

TKP Aventure och TryTenkara är två väldigt olika spön fast de båda har beteckningen 7:3. Det är svårt att förklara skillnaden, men jag skulle säga att Aventure är lite "krispigare" och har lite lättare att kontrollera en större fisk. TryTenkara var väldigt lätt i handen och är väldigt skönt att kasta med. Jag har svårt att bestämma mig för vilket av de två som ska vara mitt favoritspö. Jag får fortsätta att använda dem om vartannat.
En generell slutsats kan få vara att man ska välja spö efter den fisk man förväntar sig att fånga. I den här ån med liten öring kändes 6:4 spöt bäst. I Dammån senare i sommar kommer jag välja något av 7:3-spöna i första hand. Nog för att Wakataspöt fungerade bra där senast. Men förväntningen är förstås att kunna få på en lite större fisk, och då vill jag kunna hantera den.

Min första Tenkara-gädda

Inspirerad av det vackra vädret, och den misslyckade turen senast satsade jag på gäddor idag. Men de flugor jag har är knappast dimensionerade för gädda. Efter ett snabbt sök på Internet efter bilder på gäddflugor så visste jag hur de skulle se ut - stora, färgglada och glittriga. Några gamla metkrokar, lite aluminiumfolie och några påskfjädrar senare hade jag åtminstone två gäddflugor.

Inte de flugor jag är mest stolt över.

Jag använde en 12 lb Dacron backinglina som både bindtråd och tafs. Hullingarna är förstås inklämda, för även gäddor är fisk. Jag hade med, och skiftade mellan, mina 7:3-spön från Tenkara Times och Tenkara Pyrenee.

En typisk gäddlokal.

Två små gäddor fick jag. Två sådana där energiska 40-50-centimeter långa gäddor. Båda gångerna var det den helrosa flugan och det franska spöt som användes. Gäddorna var tunga och tröga när man är van med öringarnas sprittande, men lite spännande var det allt. Och inte en enda gång var jag nervös för att spöet skulle brista, därtill var gäddorna vare sig stora eller kraftfulla nog. 

Nu har jag i alla fall en aning om varför just den sträckans öringarna lyser med sin frånvaro. Antingen är de inte kvar, eller så är de så väldigt, väldigt försiktiga med de här gäddorna omkring sig.

Tills nästa gång jag ska hälsa på hos gäddorna ska jag nog införskaffa några riktiga gäddflugor. 

Vackra bilder om inte annat

Efter en hektiskt period av mycket arbete och lite sämre väder har det äntligen klarnat på båda fronterna. Jag besökte min favoritälv, men den här gången en sträcka som jag sällan besöker. Jag hade en underbar kväll, och tiden bara rann iväg. Jag fick förvisso ingen fisk, och jag såg inga kryp ovanpå vattnet, men jag fick en hel del vackra bilder. Här är några av dem:

Här delar "älven" upp sig i tre fåror.

Den korta sträcka jag koncentrerade mig på. Tidigare år har vi fångat gäddor här.

Längst upp vid nacken. Här brukar det också finnas gädda. Man kanske skulle prova lite grövre flugor här?

Vild öring

Nu är det sommarvatten i den närbelägna älven. Nu har vattennivåen sjunkit såpass att man ser varenda sten. Det är så skön känsla att man bara vill gå ut i älven och sätta sig på en av stenarna och bara njuta av flugans rörelser i och på vattnet. Att bara låta flugan gå samma sträcka om och om igen fast man vet att öringen inte är där, men man gör det för att det är så skönt.
Jag har en liten forssträcka på kanske 50 meter som säkert tar 1 timma att ta sig igenom när det är så här skönt.
Och ja, jag fick en öring idag. En liten två-åring (...sa en kamrat, eftersom den nästan var 20 cm lång). De vilda öringarna i älven är så vackert prickade.

En av de vackraste platserna.

Man behöver inte ens fiska, man kan bara stå, eller sitta, och titta.

I ett tidigare inlägg så provade jag en ny sorts lina, Climax Dacron Backing. Jag var väl inte helt nöjd med känslan i den. Då fiskade jag tungt. Nu har jag provat tyngdlösa torrflugor och jag har kommit fram till en åsikt. Linan är helt värdelös eftersom den har för liten egenvikt. Den klarade inte ens att räta ut sig själv med en luftbromsande torrfluga i bortre änden. Nä, det var bara att byta till en Sunline Level-lina och fortsätta därifrån.