The show must go on

Den tråkiga inledningen på helgen till trots så hann jag med en lite längre fisketur under lördagen. Återigen var det ett klubbvatten som fick äran att agera värdplats. Jag var här även för en vecka sedan, men sedan dess har vattnet sjunkit undan 30-40 centimeter, och snart är det bara i mittfåran som vattnet strömmar på med lite fart. Det gjorde valet av fluga och fiskemetod lite chansartat. Min ringa erfarenhet att fiska med flugor visar sig tydligast när det är så här. De lite mer stilla områdena lockade till sköna kast med torrflugor, medan högvattnet och temperaturen talade för nymfer. Det blev både och, men dagens fisk, den fick jag på djupet.

Förra veckan var bråten rakt fram bara en översköljd nacke.

Den perfekta fiskedagen till trots var det alldeles tomt när jag kom till vattnet. Men efter att jag bytt om och tagit mig ut och börjat fiska dröjde det bara 10 minuter innan det började smälla i bildörrar. Själv hade jag dragit mig till höger i vattnet och fiskade i det lite lugnare området. När fiskekollegan kom tog han plats kanske 10-15 meter till vänster om mig och satsade på den ganska mycket mer strömmande vänsterfåran. Till min stora förtrytelse tog det inte många minuter för honom att dra upp en liten öring.

Det är skillnad på att flugfiska med rulle och med toppknutet. Jag tror att de fiskemetoder som står till buds för ett tenkara-spö kan man också utföra med ett rullspö - kanske inte alltid med samma teknik, men ändå. Däremot kan en tenkarafiskare inte göra allt som en rullfiskare kan, t ex att mata ut mer och mer lina till en streamer i en stark ström. Men, som alla vet så är det inte materialet och metoden som fångar fisken, det är fiskarens skicklighet som gör det. Nästan alltid i alla fall.

En flugfälla avslöjad!

Nåväl, för att slippa vara avundsjuk på kollegans fiskelycka bytte jag fiskeställe utom direkt synhåll. Jag provade både Klinkhammer och streamers, i både stark och svag ström. Återigen påmindes jag om hur skönt det är att kasta tyngdlösa torrflugor med ett Tenkaraspö. Det är aldrig samma sak med förtyngda flugor, inte alls samma sköna känsla. Tyvärr visade det sig att det var en liten tyngre fluga som var dagens vinnare. 

Innan jag valde att gå hem för dagen gick jag tillbaka till startplatsen, och den här gången valde en ganska häftig öring på ca 40 centimeter att komma upp och hälsa på. Även om jag är säker på att öringen inte menade det så, så upplevde jag det som en påminnelse om att den här ån är riktigt, riktigt bra och att jag måste komma tillbaka så fort jag kan.

Det ska också bli riktigt spännande att gå här med torrflugorna lite senare på året.