Wakata-spöt lever igen

Det var ett tag sedan som jag fick en reservdel till mitt Wakata-spö. Men det har tagit tid att få det testat. Nu har det i alla fall skett.
Jag fick en ny sektion 4 till mitt spö. De tre toppsektionerna har jag reservdelar till, som jag aldrig har behövt använda. Till alla senare spön har jag skippat att förköpa reservdelar. Men på den gamla goda tiden, när man fick leta för att hitta ett spö och man bara kunde beställa från USA, då kändes det viktigt.
Det var bara en liten utläggning, Wakataspöt kändes som vanligt. Jag fick 6 abborrar, ca 10-15 centimeter, så små att de inte utsatte spöt för just några påfrestningar alls. Men kasten gick bra. Och Klinkhammerflugor med lysgula paraplyer syns väldigt bra i svagt ljus och mörk vatten.

TryTenkara 390 duger alldeles utmärkt

Innan man har utsatt ett spö för ett riktigt test vet man inte hur det fungerar. Man kan tro, men man vet inte riktigt. Igår fångade jag en Regnbåge på nästan 50 cm i ett strömmande vatten. Och TryTenkara-spöt klarade att hantera den alldeles utmärkt.

Det var egentligen en alldeles för varm kväll för fiske, men ibland får man offra sig. Jag hade gått en sträcka och försökt med både torrfluga och flytande nymfer, men det var helt dött. Det var nästan läge att ge sig för natten när det äntligen hände. Jag hade satt på en guldhuvud-nymf som jag draggade runt med i ån. När jag lät den hänga i en ström mellan två stenar som pressade ihop vattnet och gav det lite fart, då gick den första regnbågen på. Den släppte ganska omgående, men nu visste jag att det fanns en chans.
Jag flyttade mig ca 5 meter nedströms till nästa ström och provade samma taktik där. Och visst, det small på igen och nu satt den bättre. Den första känslan var att det var en gädda, och fenan som snart visade sig i vattenytan sa inte emot. Men när de första rycken började avta så såg jag den - en rejäl regnbåge. Nu var det inte bara att håva in den, därtill var den lite för stark. Men spöet visade sig fungera alldeles utmärkt - jag behövde bara hålla emot. Det var inte tal om att jag skulle behöva följa med fisken till fots, spöet gjorde sitt jobb. Efter bara några minuter kunde jag få in regnbågen till min strandkant och få bort kroken.
Ett stort tack till Oleg och TenkaraTimes för ett bra jobb med spöet.

Nyheter

Den största nyheten för mig är att min reservdel till Wakata-spöt nu äntligen har kommit. Jag har inte hunnit hämta ut den från posten än, men det är något som jag har att se fram emot när jag kommer hem från arbetet. Jag har också länge önskat mig EZ Keepers i en annan färg än svart, och jag beställde en gul uppsättning från All Fishing Buy. Jag är väldigt nyfiken på vad de har levererat.

Min nästa nyhet har säkert provats förr men för mig är det nytt. Iden är att eftersom jag fiskar med ett Tenkara-spö så har jag möjlighet att hålla linan över vattnet, så varför inte också ha krokögat över vattnet?
Jag har helt enkelt knutit en Klinkhammerfluga på en ögonlös krok, och då bundit ögat uppåt, genom paraplyet. Det ska bli spännande att se hur den flugan presenterar sig själv, och hur väl fisken sitter på kroken. Jag har ju inga hullingar som håller fast (och trasar sönder) fisken.

Jag har också läst hos Tenkara Talk och blivit tipsad om en intressant hybrid-lina. Inte för att jag tänkte beställa därifrån, inte just nu i alla fall, men det ger inspiration till att börja testa att själv göra en lina bestående av en flätad del och en "level" del.

Bydalen (Dammån)

Jag har haft förmånen att få tillbringa en vecka i Dammån, uppe i Bydalen. Tills vidare utser jag det till Tenkarafiske-paradiset i Sverige. Åtminstone tills jag hittar ett ännu bättre ställe.
Det gick inte en dag utan ett flertal öringar. Absolut inga jättar, Dammån är ju annars känd för att ha en väldigt storvuxen vandrande öring, men de jag fångade med Tenkara-spöt höll sig från 30 cm och nedåt. Men trots deras ringa storlek så är det öring som kämpar på kroken.
 En av dagarna åkte ned vi ned till fisketrappen där de räknar och väger uppvandrande öring. Där fick vi se hur riktiga öringar ska se ut. Jag kan förstå att att grannarna som fiskade riktat efter storöring hade tafsar som var grövre än både min lina och spötopp.

Det enda som saknades var harren. Jag lyckades förvisso fånga en harr den andra dagen, men den var som sagt väldigt liten. Allra sista dagen, faktiskt när vi lämnade tillbaka nyckeln till den hyrda bostaden, berättades det om ett ställe som var benämnt Harrhålan. Där, sade de, kunde jag förvänta mig lite bättre harrfiske. Så nu vet ni också det; Längst upp, och längst ned, i Dammån finns det gott om harr. Nere i Kvissle-strömmarna och upp emot Höglekardalen.

Jag använde mina båda 7:3-spön om vartannat. Både Try-spöet och Aventure-spöt hanterade trycket i strömmen, kasten i både med och motvind, och naturligtvis kampen mot öringarna mycket väl. Lin-mässigt handlade det egentligen bara om att hitta en lina som syntes väl beroende på dagsljus, nederbörd och den varierande bakgrunden. Jag bytte ganska friskt. Inte lika ofta som fluga förstås, men oftare än jag brukar göra. 

Flugor; jag har inte använt speciellt många olika sorters flugor på resan. Den enda jag är missnöjd med är den svart-röda som rekommenderades mest. Å andra sidan så ska den färgkombinationen vara bra för storöringen, och det var inte riktigt den som jag fiskade efter - även om förhoppningen om ett lite rejälare hugg hela tiden fanns där. 

Där det var djupt och strömt, eller i forsarna, så använde jag tunga flugor för att se vilka fiskar som fanns lite längre ned. Där det var lite grundare använde jag tenkara-flugor som gärna fick "stripa" lite i ytan. Många öringar högg när jag drog hem flugan i ytan.

Roligast var som vanligt torrflugorna i lite lugnare vatten, helst i anslutning till ett djup, eller en ström. Det kunde komma rejäla attacker mot flugorna.

Naturligtvis kör jag hullingfritt så att det ska vara lätt att släppa tillbaka fiskarna. Och min begränsade erfarenhet säger mig att användandet av krokar som är tillverkade utan hulling är mycket bättre än att klämma ihop hullingen. Det blir aldrig riktigt lika bra. Dessutom brukar krokar som är tillverkade utan hulling vara smalare och ha längre och smalare spets.

Bydalen, dag 6

Idag var det dags för den sista fiskedagen. Jag fiskade nedströms Bydalen, vid avfarten mot Gräfteåvallen. Där har jag tidigare sett fiskare stå och dänga med streamers i jakt på storöringen. Jag provade först med en guldskalle-fluga men det ville sig inte riktigt. Antagligen har öringarna här lärt sig att undvika plumsande flugor som simmar motströms.    När jag bytte till en torrfluga så blev det däremot fart på dem. Inga stora öringar, som vanligt, men ett mycket roligt fiske blev det.
Dagen avslutades med ett besök vid fisktrappan och sen vidare till Camp Dammån. Där fick jag några bra fisketips av guiderna, och en liten öring när jag försökte intressera dottern för tenkara.
Imorgon blir det en lång hemresa.

Bydalen, dag 4 och 5

Igår hann jag bara med en enda fisketur pga sociala aktiviteter, och den turen blev ganska sent på kvällen. Nu är kvällarna här ljusa. Det är inte midnattssol, men inte långt ifrån. Men det var definitivt kväll, det märktes. Det var svårare att hitta fisken och den verkade lite ointresserad. Jag körde med en guldskalle-fluga mest hela tiden och jag fick några strö-öringar.
Idag blev det också bara en tur, men en lång tur med matsäck och allt. Jag provade också alla vädertyper. Det började kallt, blåste rejält och regnade. Det slutade dock med solsken och värme, och bäst av allt, skjuts hem.
De första timmarna använda jag guldskalle-flugor, dels inriktade jag mig på ganska kraftiga forsar, och dels var det det enda som gick att kasta när det blåste som värst.
Den sista timman, när vädret blev bättre, fiskade jag torr-flugor i bakvatten längs strandkanten. Det var kanske inte den tur som gett flest fiskar per timme, men fiskarna högg på mina flugor med jämna mellanrum. Den näst sista öringen är nog den som kommer att stanna kvar i minnet längst; vattnet var både djupt och klart och jag såg hur den kom spikrakt upp från botten och attackerade flugan.
Imorgon blir det sista fiskedagen och jag kommer att längta tillbaka hit. Överallt där det ser ut att finnas en öring finns det i princip också en. Det är upp till dig att lura den till hugg. Inte som hemmavid alltså. Där får man vara glad om man får kontakt med en öring under en tur.

Bydalen, dag 3

Dagens första besök i ån skedde under brännande sol. Eftersom det vakade så fint kände jag mig bara tvungen att köra lite med en klinkhammer. Tre små öringar blev resultat. Därefter gick jag ner till forsarna och provade en tenkarafluga modell zoidy. En sådan är en fluga bunden med silkestråd och några strån från en papegojfjäder. Bunden utan ett bindstäd, skulle jag ha sagt. Det var lite trögt i början men när jag summerade fiskepasset så fick jag ihop en skaplig samling öringar på zoidyn. De största precis då stora att jag kan hålla dem med ena handen utan att klämma åt medan jag lirkade loss kroken. Jag fick också reda på att mina vadare är otäta där bak, i rumphöjd.
Det andra passet har jag precis klarat av. Jag hade fått en guldskalle-fluga av en annan fiskare. Den var försedd med gummiben och skulle vara riktigt bra för harr, sa han. Det misslyckades jag dock med. Jag fångade bara öringar med den.